Har Det Globala Kriget mot Terrorismen fallit i glömska?

I den debatt som omgärdat rättegången mot Ann-Sofie Hermansson i Göteborg under början av året har flera debattörer, så som Johan Lundberg och Magnus Ranstorp, påtalat att de två människorättsaktivister som anmält henne, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, bekymrar sig mer för ”offren för terrorlagsstiftningen än offren för terrorismen”. I Aktuellt (6/2) upprepade även Hermansson detta och menade även att Abdullahi och Doubakil varit med och ”saboterat” insatser mot terrorism.

Uttalandena är intressanta från flera olika perspektiv men främst för att de relativiserar vad Kriget mot terrorismen är för något, hur det omformat världen och hur många liv det tagit.

Den senaste tiden har vi kunnat ta del av otaliga vittnesmål från uigurer i Kina om hur kinesiska myndigheter använder terminologin från Det Globala Kriget mot Terrorismen för att upprätta så kallade ”omskolningsläger”. Flera starka vittnesmål skildrar motbjudande bilder av våld, hjärntvätt av barn, tvångsskolning, intim övervakning med sovande tjänstemän i samma rum som par och även våldtäkter. Kina har i sin förklaring till dessa koncentrationsläger sagt att det är för att förebygga extremism bland muslimer i Kina och att det är en viktig insats i Det Globala Kriget mot Terrorismen.

Kina är långt ifrån ensam att prata utifrån Kriget mot Terrorismen. 23 mars 2019 dödas runt 160 muslimer från en fulani-by i Mali. Attacken rättfärdigades av mördarna genom att peka ut att fulani är ”jihadister”.

Men insatserna, det urskillningslösa dödandet, terminologin och militära operationer är något som pågått sedan 7 oktober 2001 när USA invaderade Afghanistan som hämnd för attackerna på World Trade Center i New York och Pentagon en månad tidigare.

2011 gav det fredsprisbelönta organisationen, Physicians for Social Responsibility ut rapporten Body Count, där man räknade antalet civila döda i Kriget mot Terrorismen sedan 2001. I rapporten kommer man fram till att det minsta antalet civila som man med säkerhet kan påtala ha dödats av USA-ledda styrkor är 1,3 miljoner människor – och det bara i Pakistan, Afghanistan och Irak. Uppskattningen var också mycket högre – uppemot 4 miljoner människor kan ha dödats, och detta utan att inberäkna alla de andra platser där USA och dess allierande ”försvarar demokratin”, så som Jemen, Somalia och Libyen. 2008 utvidgar Barack Obama det drönarprogram som George W Bush startade och dödar tio gånger fler än vad Bush gjort. Sedan 2011 har mycket skett och 2020 är denna siffra troligen mycket högre.

Förutom döda har starka tragedier uppdagats. Allt från det muslimexklusiva fängelset på Guantanamo Bay, övergreppen på fångar i Abu Ghraib och Bagram, renderingen av egyptensvenskarna till tortyr till uppdagade våldtäkter och övergrepp. Ett sådant hänsynslöst exempel var mordet på 14 åriga Abeer al-Qassim i staden Mahmudiyyah som innan hon dödades fick se sin familj avrättas för att sedan själv bli gruppvåldtagen av amerikanska soldater. USA upprättade också en Kill List där bland annat barnen till Anwar al-Awlaki infördes – 16-åriga Abdulrahman Awlaki och 8-åriga Nawar al-Awlaki dödades i två separata drönarattacker beordrade av Donald Trump – för brottet att vara barn till en terrorstämplad predikant.

Förutom detta kanske man även ska påminna om sådant som man ej räknar med alltid i krig; förstörd infrastruktur, föräldralösa barn, utebliven skolgång för barn, begränsad tillgång till vatten och mat, trauman, sorg för överlevare och mycket annat.

Det Globala Kriget mot Terrorismen har alltså skördat liv var det än vandrat. Det har varit utomrättsliga avrättningar, övergrepp och tortyr.

Flera debattörer använder också argumentet att muslimska terrorister dödar främst andra muslimer. Förutom att det är en omskrivning av den rasistiska idén om ”black-on-black crime” som ofta används för att tysta svarta röster, så klingar det hela falskt. Visserligen är det så att muslimska terrorister dödat muslimer, men det är bara en sorts terrorism som ”oroar” dessa debattörer, och det är just den muslimska. Den statsterrorism som genom vanlig byråkrati Väst stått för berör de inte ens, utan de argumenterar snarare för ett utvidgat krig där miljoner fler riskerar att förtryckas, berövas sina fundamentala livsförutsättningar och även att dödas.

Att ställa sig i direkt solidaritet med offren för Det Globala Kriget mot Terrorismen och ifrågasätta dödande, förtryck, tortyr, övergrepp och förstörelse anses alltså av Hermansson och många andra att ”sabotera insatser mot terrorism”. De flesta av oss som aktivt arbetat för att uppmärksamma detta krigs fasor, som Abdullahi och Doubakil föredömligt gjort i över 10 års tid, har ständigt misstänkliggjorts och påstås nu alltså att arbeta för terrorism snarare än tvärtom.

Detta misstänkliggörande är, om något, att ställa sig på förövarnas sida istället för offrens. Det Globala Kriget mot Terrorismen, med dess inrikespolitiska konsekvenser i form av missriktade antiradikaliseringsinsatser och anti-extremismpolicys har gjort världen till en otryggare, sämre och farligare plats. Det borde vara alla goda krafters prioritet att börja adressera detta.