Två sidor av samma mynt: Erdogans raskrig och Europas islamofobi

Innan något annat, låt mig klargöra det faktum att Turkiets attack på Rojava är ett kolonialt åtagande. Erdogan för ett raskrig mot främst kurder, men också andra folkgrupper, i området och invasionen av Rojava är inget annat än ett kolonialt åtagande. För den som riskerar missförstå; Erdogan för ett rasistiskt krig med koloniala ambitioner.

Och sedan; den vita vänsterns opportuna ”kritik” av Erdogan är patetisk. Detta är vita vänsterns sätt att omfamna islamofobiska troper och göra sig själv relevanta i en tid där de tappat all verklighetsförankring och blir allt mer irrelevanta för europeisk utveckling. ”Kritiken mot Erdogan” är en av de viktigaste aspekterna för att forsatt vara del av global vithet. I en tid där vita vänstern hamnat i någon slags terapi-aktivism där många av deras förfäktare falskt pratar om ”trygga rum”, känslor, upplevelser och emotionella tillstånd, har deras politiska analyser helt stagnerat och kan förpassas till elefantkyrkogården. Det är därför inte konstigt att den vita vänstern är otroligt måna om att prata om Fanon, Malcolm X och Abdullah Öcalan som ”marxister” – det bevisar just hur substanslösa deras egna åtaganden är och där de, i rasistiska manövrar, tvingar på sig på Tredje Världens intellektuella revolutionärer. På samma sätt, i brist på sammanhängande och attraktiva argument om Europa, tvingar de sig nu på Rojava och Palestina, i ett tafatt försök att framstå som robusta och solidariska. Att de använder ett europeiskt islamofobiskt språkbruk visar på tankarnas tomhet genom användningen av begreppens mångfald. Detta kan vi se genom att kritiken vänder sig till stor del mot Turkiet och inte Nato, Sverige, USA eller Europa. Och då menar jag inte ”kravet” på att Sverige ska fördöma Erdogan, utan att man bör lägga ner kraft på att stoppa de koloniala åtaganden som Sverige iscensätter tillsammans med Turkiet. T ex vapenexporten, Nato-närmanden, handelsförbindelser, rasliga motståndet mot flyktingar (som gör så att Erdogan kan hota med flyktingsströmmar), kriget mot terrorismen och det fortsatta USA-beroendeskapet.

Erdogans raskrig är del av en större global struktur. Varför kriget får så lite motstånd i muslimska kretsar, om än i ord, är av den simpla anledningen att antikurdisk rasism är en del av det konceptuella förståelsen av politik i Mellanöstern. Kurder som ”förrädare” mot ummahn är en långlivad rasistisk idé som har sina anor i den mongoliska invasionen av den muslimska världen. Denna rasistiska idé har kunnat mobilisera turkiska fascister och panarabister under många årtionden. Efter kolonialismens geografiska uttåg återupplivades denna idé och används numera av Erdoganister som grund för att rättfärdiga och rationalisera urskillingslöst mördande av Rojavas befolkning. Kriget mot kurder blir ett sätt för Erdoganister från alla bakgrunder att kriga mot Väst, eftersom kurder ses som Västs förlängda armar i Mellanöstern.

Erdoganister missar i sin dyrkan av Turkiet och sin ivrighet att visa Erdogans ofelbarhet att Erdogan fick ”grönt ljus” för invasionen av USA. Man missar också det faktum att Turkiet är en av de ursprungliga medlemmarna av det koloniala samarbetet Nato. På något sätt missar man också att Erdogan stod och titta på när Bashar al Assad de senaste åren slaktade sin egen befolkning. Självklart var rädslan och underkastelse till ryska och amerikanska intressen viktig i det geopolitiska spelet, men fegspelet att nu istället mörda ett sämre beväpnat folk i Rojava visar på hur militärt svag Turkiet egentligen är.

Upptrappningen till kriget i Rojava är del av den väst-initierade Globala Kriget mot Terrorismen. Kurders politiska aktivism, subjektivitet och engagemang har under lång tid i Turkiet framställts som terrorism. De flesta kurdiska politiska rörelser misstänkliggörs som att ha ”kopplingar till PKK”. Detta kunde man t ex under turkiska valet se mot partiet HDP. I en artikel publicerad på regeringsvänliga tankesmedjan SETA skrev en av tankesmedjans huvudpersoner att ”visserligen använder HDP inte våld, men de har misslyckats i att fördöma våld”. Debatten kring HDP och andra kurdiska rörelser har extrem likhet till den diskurs muslimer utsätts för i Europa, där muslimska organisationer framställs som extremister för att de inte aktivt och offentligt gör avbön och tar avstånd i samband med terrorattacker. Denna ihopklumpande av ”fienden” är alltså gångbart i en europeisk kontext mot muslimer och i en turkisk kontext mot kurder.

Denna extremisering av kurder är det främsta argumentet för att Turkiet, som ett Nato-land, är del av problemet med det som kallas kolonialitet. Sammantaget med alla dessa aspekter av turkisk politik torde snarare Turkiet ses som Västs förlängda armar mot ummahn än kurder. Turkiets oförmåga i att påverka Kina i de många islamofobiska koncentrationslägren som uigurer sitter fast i borde också vara talande.

Det fragila globala tillstånd muslimer befinner sig bäddar dock för substanslösa analyser. Jag har självklart förståelse för att vi som muslimer är trötta på att det globala tillståndet och att man lätt då kan förföras av retoriska tilltag. Att Erdogan kritiserat Israel och att Turkiet i vissa stunder uttryckt viktiga saker måste dock ses i proportion till vad Turkiet faktiskt gör; deras insater i Afghanistan i samarbete med USA, deras fortsatta medlemskap i Nato, deras oförmåga i att påverka sitt grannland Syrien, deras oförmåga att faktiskt få till en bättre situation i Palestina, deras tvångsrepatriering av syriska flyktingar till krigets Syrien, men framförallt deras fortsatta förtryck av kurder och andra minoriteter i Turkiet. Att falla för dessa retoriska knep är att låta europeisk kolonialism med turkiskt ansikte fortsätta med sitt förtryck. Att soldater visas i videor recitera Surah al Fatiha innan de går in i Rojava innebär inte att mördande blir tillåtet. I sådana fall skulle Napoleon, som presenterade sig själv som en mujtaddid, ha varit berättigad i sin kolonisering av Egypten 1798.

Att Väst, och speciellt den vita vänstern, utnyttjar denna situation och visar enorm indignation inför attackerna på Rojava är också viktigt att lyfta. Erdogan och de vita reaktionerna mot kriget utgör två sidor av samma mynt. O ena sidan är det Turkiet som agerar som en utpost av koloniala intressen, o andra sidan är kritiken mot Erdogan ett sätt att definiera muslimer som fienden. Turkskräcken i Europa har lika långa anor som kurden som förrädare, och nu ser vi detta spelas upp för oss i Rojava. Erdogans raskrig mot kurder och Europas islamofobi är del av samma problem, nämligen global kolonialitet. I mitten finns oskyldiga civila som nu kommer mördas.

Allahu alem. Må Allah göra oss till verktyg för en rättvis värld där rättvisa inte är ett egopolitiskt åtagande.