Kan ”dåliga muslimer” utsättas för islamofobi?

Ett av islamofobins många samtida kännetecken är den binära uppdelningen ”bra muslim”/”dålig muslim”. Grunden för uppdelningen är inte huruvida om en person ”följer sann islam” eller inte, utan det är en uppdelning som fått en viktig politisk funktion i Kriget mot Terrorismen, speciellt i kontext av avradikaliseringsprogram och anti-extremismåtgärder. I den kontexten utgör ”dåliga muslimer” ett visst hot mot samhället medan ”bra muslimer” uppmanas att samarbeta med staten och dess myndigheter och andra aktörer som är kopplade till staten.

Khaled Beydoun påpekar i sin bok American Islamophobia (2018), att denna binär är flytande men instrumentell för att disciplinera muslimsk aktivism och muslimers politiska åsikter. Att det är en flytande binär kan ses i att de som klassas som extrema idag kunde ofta vara samarbetspartners till staten tidigare. Gränsen för vem som är ”dålig muslim” och ”bra muslim” handlar alltså inte om huruvida de är ”bra” eller ”dåliga” enligt islamiska föreskrifter, utan vem som anses vara harmlös och politisk samarbetspartner vis-a-vis motståndare och kritisk till staten och dess associerade aktörer. I Sverige kan detta ses som att i princip nästan alla organisationer och aktivister som varit kritiska till staten och dess associerade aktörer och lyft islamofobi som strukturellt klassats som extrema, medan de muslimska krafter som valt att reducera islamofobi till moraliska problem bland muslimer och som hänger sig till ideologier som inte utmanar staten framställs som ”bra muslimer”. ”Bra muslimer” är alltså de som legitimerar den nuvarande kontexten, antingen genom att direkt engagera sig för att bevara det eller genom att praktisera det som kallas politisk queitism, och ”dåliga muslimer” är de som anses vägrat att konformera till den nuvarande kontexten och/eller uttryckt kritiska åsikter om samtidens politik.

Viktigt att poängtera är att ”bra” och ”dåliga” muslimer i sammanhanget inte är två ideologiska läger i sig. Alla som klassas som ”bra muslimer” i den nuvarande kontexten bär inte samma ideologi eller samma åsikter, precis som att ”dåliga muslimer” inte är en och samma grupp. Inte betyder det heller att alla ”dåliga muslimer” är att betrakta som olyckliga offer för islamofobi i sig. 

Denna binär av ”bra” och ”dåliga” muslimer har också börjat att yttra sig i både implicita och explicita former bland muslimer. Islamofobi som drabbar de som framställs som ”dåliga muslimer” får mindre uppmärksamhet och färre personer och organisationer reagerar mot islamofobi som drabbar ”dåliga muslimer”. Exempel på detta är de sex muslimska företrädare som gripits och fått utvisningsbeslut utan en rättvis prövning. Reaktionerna har varit minst sagt lågmälda från rättighetsorganisationer, muslimer och muslimska organisationer, och många tycks resonera att eftersom de är ”dåliga muslimer” så är inte islamofobi mot dessa personer oberättigat. Vissa muslimska organisationer rationaliserar det som att eftersom dessa gripna imamer praktiserat en annan form av islam som de själva inte bekänner sig till så är de ”dåliga muslimer” och man därför inte kan solidarisera med dem.

En sådan förståelse av islamofobi som reducerar det till individnivå och där vissa anses förtjäna det och andra inte är en farlig utveckling. Islamofobiska insatser drabbar alla muslimer och eftersom gränsen för vem som är ”bra muslim” och vem som är ”dålig muslim” är flytande kan insatser som idag riktas mot en viss grupp komma att drabba andra muslimska grupper som inte konformerar till status quo. Vad vi kunnat se historiskt är just denna utveckling, där förskjutningen från att beskriva terrorism till stor grad som en politisk handling till att idag beskrivas som ett resultat av hur man tolkar islam. Organisationer i Sverige som ansågs vara moderata krafter tidigare anklagas idag för att vara salafister och tillhöra Muslimska brödraskapet, som exempel.

Islamofobi tar sig bland annat i uttryck genom att människor som ses som muslimer behandlas sämre än människor i jämförande situation. Således kan t ex en knarklangare som är muslim drabbas av islamofobi, om denne döms hårdare än en icke-muslim i jämförande situation. Om vi tar de sex muslimska företrädarna som exempel; skulle vi kunna se att samhället hade accepterat att sex icke-muslimer hade gripits av Säpo, inte fått ta del av bevisningen, inte prövats rättvist, separerats från sina familjer och sedan utvisats? Parametern som tycks vara avgörande till att vi trots allt, om än i tystnad, accepterar att dessa sex muslimska företrädare behandlas på detta sätt, är just tillägget att dessa personer anses vara ”dåliga muslimer”. Utan det tillägget hade allmänheten troligtvis betraktat det som ett rättsövergrepp. Att kräva en rättvis prövning för alla människor innebär varken att man håller med dem i deras åsikter eller oskuldsförklarar dem. Tvärtom är att stå upp för rättvisa prövningar, även när den drabbade är en meningsmotståndare, ett bevis på att man tror på principen på riktigt.

Islamofobi är och förblir ett politiskt och socialt verktyg som angriper föreställd muslimitet. Det beror inte på huruvida en person är ”god” eller ”ond”, och att kunna se hur det politiska värdet skapas är fundamentalt om vi ska lyckas någonsin mota tillbaka islamofobi med kraft. Så länge vi villkorar motstånd mot islamofobi med att personer som vi solidariserar med är ”bra muslimer” eller ”goda” kommer islamofobi fortsätta vara en farlig kraft. Den flytande gränsen för vem som är ”bra muslim” har redan bevisats vara baserat på intressen som är diametralt mot att mänsklig värdighet ska vara allmängiltigt för alla människor.