Vi behöver fråga oss varför Tarrant valde just muslimer som sina offer

Terrorattackerna mot två moskéer i Nya Zeeland den 15 mars har analyserats och diskuterats i många sammanhang i svensk offentlighet. Ett dominerande perspektiv har varit att beskriva attackerna som en avvikelse och frikopplat från den bredare samtida politiska kontexten. I vissa fall har attackerna beskrivits som hämndaktioner för attacker utförda av muslimer och i andra fall som ett uttryck för vitmakt-miljön. 

Att isolera händelsen på detta sätt från den samtida politiska kontexten osynliggör att attackerna inte är exceptionella. Attackerna i Christchurch är en i raden av många attacker av vita terrorister och grupperingar de senaste åren, med allt från syraattacker, misshandel och attacker med bilar till bränder av asylboenden och skolattacker. Skillnaden i detta fall var att den politiska makten valde att rubricera det som en terrorattack. Medan brott begångna av muslimer samstämmigt och lätt kallats för terrorattacker, har samma rubriceringslätthet för våldsdåd utförda av vita varit frånvarande (jämför med kategorin ”hatbrott” för våldsbrott som begås av vita, trots att de har politiska motiv). Vad det då framstår som är att högerextrema terror- och våldsdåd är ovanliga, när det egentligen många gånger handlar om klassificeringar och om den politiska viljan att rubricera det som terrorism finns. 

Att attackerna i Christchurch skulle vara exceptionella förhindrar också diskussioner om det självklara i Brenton Tarrants val av just muslimer som sina offer. I sitt manifest pekar han ut att de två moskéer som valts tidigare uppvisat ”extremism” och att muslimer är ”den mest vedervärdiga grupp” som ”invaderat” Väst. Just dessa två aspekter synliggör relationen mellan attackerna och det bredare narrativ som dominerar diskussioner om islam och muslimer i Väst.

Diskussioner om islam och muslimer är ständigt kantat av att diskutera problem. Det är ett intensivt och många gånger ensidigt narrativ som omringar muslimer, inte minst i Sverige. Narrativet om att muslimer har enorma problem, att muslimer behöver reformera islam och att muslimer lider av kulturella och sociala defekter som behöver adresseras – med allt från hedersvåld till terrorism – är ständigt på tapeten. Under 2018 återfinns  över 64 000 träffar på islam och muslimer i svensk media. En stor av del av inslagen förknippar muslimer med problem. 

Inte ens när muslimer dödas av en person som anammat narrativet fullt ut upphör dess närvaro. Bara två dagar efter terrordåden i Christchurch publicerar bland annat Svenska Dagbladet ett reportage om våldsbejakande muslimska extremister. I reportaget berättar Göteborgs ”integrationspolis” Ulf Boström hur han 2015 stått utanför en moské i nordöstra Göteborg där en ungdom visat ”sympatier för våldsbejakande extremism”. Ungdomen ska ha böjt sitt huvud inför Ulf och mumlat för sig själv. I reportaget återges Ulfs narrativ om pojken; att hans mumlande var koranverser för att ”djävulens ord från min tunga inte skulle förgifta honom”. Journalisten ställer inga motfrågor till Ulf eller problematiserar hans uttalande. Att denna ungdom är ett välbekant ansikte för moskébesökarna, en ung man som lider av en mental sjukdom, är inte intressant för reportaget. För både Ulf och journalisten blir istället det lättillgängliga narrativet om extremism och islam den sanna; det hela tolkas utifrån ramen om att muslimer programmeras av islam och har en medfödd och inneboende potential till extremism. 

Detta alltså bara två dagar efter att 50 muslimer, däribland flera barn, mördats, i just två moskéer. Svenska Dagbladets reportage är dock inte den enda. En sökning i Mediearkivet för Sverige på islamism ger 131 träffar mellan 15 mars och 17 mars 2019. Den 19 mars publicerar TT en artikel med titeln ”Muslimer födda i väst svagare för extremism”, som återpubliceras på ett stort antal medieplattformar, bland annat Göteborgs-Posten och Aftonbladet. Bildsättningen är slumpmässigt valda män i bön i en moské. Detta inte ens en vecka efter terrordåd mot två moskéer och slumpmässigt valda bedjande människor. 

Terrorattackerna i Christchurch kan heller historiskt inte stå ensam i dödandet av muslimer. Det sker samtidigt som det så kallade Globala Kriget mot Terrorismen når nästan 20 år av aktiv krigsföring. 2014 släppte nobelpristagarna Physicians for Social Responsibility rapporten Body Count, där man visar att den lägsta siffran av civila dödsoffer mellan 2001-2011 är 1,3 miljoner människor (till den absoluta majoriteten muslimer). Siffran är mycket högre om man tar de senaste åren i beaktande. Detta krig åskådliggör hur muslimskt liv dels inte värderas men dels också hur en aktiv avhumaniseringspolitik format en utbredd politisk likgiltighet inför muslimskt liv, till den graden att när en självtitulerad fascist som Tarrant mördar 50 muslimer, fortsätter narrativet om muslimer som problem att dominera utan kritiska tillägg, andra perspektiv eller återhållsamhet. 

Terrorattackerna i Christchurch tog inte bara 50 människors liv. Det förändrade också livet för de som överlevde och deras anhöriga. Men det synliggjorde också, återigen, hur islamofobiska narrativ informerar, både medvetet och omedvetet, den politiska samtiden. Utgången är dessvärre oundviklig; muslimer kommer att fortsätta dödas. Precis som i Christchurch och precis som i Det Globala Kriget mot Terrorismen. 

Annonser