Dawahbesatthet, anseendepolitik och Nya Zeeland

I efterspelet till terrorattackerna i Nya Zeeland har vi bevittnat behjärtansvärda solidaritetshandlingar från alla håll. I Nya Zeeland har premiärministern Jacinda Ardern, till skillnad från svenska politiker, visat enorm solidaritet med landets muslimska community och aktivt försökt att markera mot högerextremismen. Runt moskéer i Sverige och resten av världen samlades människor som en skyddsmur under bönetiden som en tydlig markering mot hatbrott och terrorattacker.
Alla dessa handlingar är del av den politiska floran som behövs om vi ska skapa en bättre värld, även om många av dessa är symboliska. Med andra ord behövs sådana här aktiviteter för att skapa gemenskap, mobiliseringar och kraft för en annan framtid.

Men dessa handlingar måste också förstås och analyseras i en större kontext. Som jag tillsammans med Noor Nassef och Nadja Awad redan påpekat på Nyans:Muslim, så är inte terrorattackerna i Nya Zeeland en enskild händelse. Skillnaden med andra attacker är att den blir kallad terrorattentat av i detta fall Nya Zeelands premiärminister. Tar man i beaktande att otaligt många attacker skett bara de senaste åren som riktats mot muslimer, moskéer och muslimskt ägd egendom är det, sorgligt nog, så att attacker MOT muslimer är vanligare än solidaritetshandlingar MED muslimer. 

Anseendepolitik och vändningen

I en, inte så, otippad vändning har 51 dödade, ett hänsynslöst terrorattentat, en mediesituation som aktivt gett näring åt världsbilden som terroristen har allt mer neutraliserats i den debatt och diskussion som pågår bland muslimer. Konversationer som förs blir aktivt dränkta i förevändningar för att ”göra dawah”, och politiska analyser och kritiskt tänkande stoppas med hänvisning till anseendepolitik. 

Anseendepolitik bland muslimer är, kort och gott, idén om att ”visa en bra bild av islam” är lösningen på de politiska, ekonomiska och sociala utmaningar som världen står inför. Det är en substanslös, historielös men framförallt en enkelspårig idé om vad det politiska är. Vad ”en bra bild av islam” är kommer också alltid vara en diffus idé, men främst en mycket problematisk sådan då det antyder att det finns ”bra islam” och ”dålig islam”. Ställer man motfrågan på vad ”en bra bild av islam är” blir det ofta många tomma ord, abstraktioner och vaga idéer som formuleras fram.

I grund och botten är anseendepolitik en liberal tankefigur som internaliserats av i detta fall oss muslimer. Tanken om att rasism är fördomar, och att dessa kan ”utbildas bort” genom att man beter sig ”exemplariskt” (i själva verket, nästan slaviskt underkastande) är liberalismens största lögn. Problemet med anseendepolitik-förespråkarna är att de ofta överfokuserar på individer och ”akhlaq och adab”. Konversationer om det politiska blir recensioner av vem som beter sig bra och vem som beter sig dåligt och hur en ”riktig muslim” ska bete sig. Allt landar i slutändan om att man bekräftar liberalismens grundteorier om individualism och, föga förvånande, lägger skulden – både direkt och indirekt – på offren. 

Den liberala penetreringen av islam blir fortsatt stärkt och avmoraliserar djupare och kritiska diskussioner om samtida problem. Ytterligare diskussioner och problematiseringar om vad det gör med människor att ständigt vara på sin vakt, förneka sina erfarenheter och överkompensera för sina erfarenheter av rasism med att vara till lags och tillfredställande på sin egen bekostnad är frånvarande. Uthålligheten i sådana diskussioner är ofta minimal och stoppas med härskartekniker som antyder att det är ”oislamiskt” att göra på något annat sätt. 

Profetens ord och dawahbesattheten

I en hadith återberättas det att en muslims liv är mer värt än Kabaa (bland annat i Ibn Majahs samling). Innebörden av dessa ord, att en människas liv alltid är mer värt än en byggnad – och inte vilken byggnad som helst, utan självaste Kabaa – innebär också att en människas liv alltid är mer värt än symboler. 

Flera bilder, inlägg och videoklipp sprids nu världen över, inte minst bland muslimer i Sverige, som påtalar att ”terroristen hade en plan, men Allah har en större plan” med tillhörande bilder på icke-muslimer i hijab, eller, ”tack vare terroristen blev adhan livesänt över hela världen” (trots att adhan blivit sänt över hela världen i över 30 års tid, speciellt under ramadan då livesändning från Mecca sker), eller ”ett stort antal icke-muslimer visade sympati för muslimer”. 

Jag vill påminnas om att samma saker sades efter 9/11-attackerna i USA. Då ökade försäljningen av Koranen och muslimer över hela världen jublade och sa nästan identiska saker. Att koranförsäljningen ökade mest för att man drog i populärkulturen slutsatsen om att muslimer handlar som de gör på grund av islam, och att man kunde förbereda sig och veta vad muslimer skulle göra genom att läsa Koranen, bortsågs ifrån. Bara det faktum att Koranen sålde räckte för att dränka den kritiska politiska diskussion som samtidigt pågick. Om dawahperspektivet hade fungerat som en politisk lösning hade koranförsäljningen och de enorma insatser av dawah som gjorts sedan dess gjort världen bättre – inte minst kännbart bättre för muslimer. Det korttidsminne dessa dawah-förespråkare har verkar helt bortse från detta, för samma personer kan samtidigt erkänna att det globalt är en smärtsam tid för muslimer.

Att lära känna Väst som politisk entitet och att ha historien som minne

Anseendepolitik, dawahperspektiv och symboliska handlingar bör problematiseras och kritiskt granskas. Att makthavare tar på sig hijab i solidaritet kan vara fint men det är politiskt inte gångbart som lösning. Absurditeten i idén att hijab på något sätt reflekterar politisk lämplighet är enormt skadligt, inte minst för att man sätter likhetstecken mellan moral och politik. 

Men symboliska handlingar är också att inte bara kritisera utan också förstå i vilken kontext de sker och vilka politiska ändamål de kan stödja. Historien vittnar om att vara vaksam och kritisk, även om man uppskattar och bejublar symboliska handlingar.

Genom historien har vi sett hur västerländska ledare använt symboliska handlingar för koloniala ändamål. Sådana exempel som Napoleons relation till al-Azhar i Egypten, Lawrence of Arabia och hans förehavanden i Mellanöstern och inte minst personer som Lord Cromer (som bland annat argumenterade för al-Azhar). Napoleon, som ett exempel, argumenterade att han såg upp till Profeten Muhammad (saw) och han satsade hårt på att stabilisera den religiösa klass som blev hans förlängda arm i Egypten. Inte minst makthavare i Mellanöstern och Nordafrika, som med stöd från Väst använder sin muslimska identitet för att legitimera och befästa sin makt. 

Oskuldsförklarande som avslutning

Dessa symboliska insatser riskerar att förblinda oss inför den strukturerade rasism som är det ramverk terroristen i Christchurch hämtade näring från. Högerextremister är ett resultat av sin kontext precis som andra människor. Att muslimer dagligen förknippas med våld och terrorism leder till fiendebilder som högerextremister mobiliserar kring. 

Den kontext av symboliska handlingar som nu byggs upp kan också ”krama ihjäl” oss så att de kritiska diskussionerna kring islamofobi och rasism avmobiliseras och resulterar i att vi gräver vår egen grav på grund av tacksamhetsskuld och anseendepolitik. För vad händer när muslimer inte är offer för högerextremister? Vad kommer hända med muslimers möjligheter till frihet och rättvisa? Är villkoret för att betraktas som människa att ständigt vara till lags?

Allahu alem.

Annonser