Lundberg i islamofobins tjänst

Den 21 september 2018 har Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, publicerat en artikel på bloggen Doku.nu där han menar att jag låtit mig publiceras i ”terrorförsvarets tjänst”. Hans bevisföring är att en av mina bloggartiklar blivit översatt (och reviderad) för att publiceras på organisationen CAGEs hemsida.

Johan bemöter inga argument som jag anför i artikeln och har tidigare inte heller gjort det, utan fortsätter att anklaga mig för att vara en extremist. Det är slående att jag i min artikel skriver just att ”ett samhälle som kallar en person som kämpar för ett jämlikt samhälle för extremist bevisar genom sitt agerande att den är rasistisk. Att vi ser nu detta reduktionistiska tilltag, där framstående personer mot rasism reduceras till extremister för att tysta dem, censurera dem och avlegtimera dem, är egentligen en seger för jämlikheten.”

Johan kan själv betraktas som en extremist. Hans romantiserande, som exempel, av kolonialtiden, som han enbart reducerar till ”upplysningstiden”, är farlig och rasistisk. Medan de argument jag framfört i nästan hundratals artiklar genom åren, genomsyrats av att bekämpa en social orättvisa som rasism, är Johans artiklar ofta till försvar för vithet och kolonialtidens operationer. Hans bok, ”Ljuset Fiender” är t ex en kritik av kritiken mot västvärlden. I sin bok, ”Det sista muséet” är han kränkt över att fler grupper än de som bekänner sig till vitheten fått plats i det offentliga rummet.

Men Johan har också själv, explicit, slängt sig med islamofobi. På Instagram-kontot Islamofober finns flera skärmdumpar av honom från sociala medier där han attackerar främst muslimska kvinnor. I en sådan skärmdump attackerar han en muslimsk kvinna enbart för att hon delar efternamn med en dömd man. I en annan skärmdump hånar han samma kvinna genom nidbilden av muslimska kvinnor som förtryckta.
På samma konto finns skärmdumpar av hans kollegor från bloggen Doku.nu men också mer på Johan själv, bland annat en där han försvarar islamofoben Ayaan Hirsi Ali.

Med andra ord så besitter inte Johan någon moralisk position att anklaga andra för extremism, i synnerhet när han vägrar att diskutera argument utan endast klarar av personangrepp och ”guilt-by-association” (som jag visat ovan också kan appliceras på honom själv). För många muslimska debattörer och offentliga personer börjar det bli tröttsamt. Dreven mot t ex Leila Ali Elmi som nyligen valdes in till riksdagen, MR-aktivisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil och andra offentliga muslimer är i sig självt talande; det krävs väldigt lite för att kallas för extremist eller misstänkliggöras för att vara ond och förkastlig. Allt fler muslimer börjar att se igenom denna taktik och allt fler börjar att engagera sig mot islamofobi, vilket är glädjande och en effekt av att debattörer som Johan beter sig som de gör.

Och det är därför jag också avslutade min artikel, som Johan menar är extremistisk, med att påpeka att ”framtidens historiker kommer att vara våra vittnen.”

Annonser