Islamofobi och muslimsk subjektivitet

Jag har tidigare formulerat en definition av islamofobi som att det är problematiserandet av muslimsk identitet i syfte att förhindra muslimsk subjektivitet. Från flera håll har det påpekats att definitionen är dels krångligt formulerat men också att den inte lyfter de olika delarna av islamofobi direkt.

En av de defintioner av islamofobi som används av muslimska aktivister har varit Mattias Gardells definition som finns med i hans bok Islamofobi, som lyder, ”Socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam.” En annan vanlig uppfattning som sprids om islamofobi är att det skulle vara hat och hot mot muslimer, eller ”aversion mot muslimer”.

Alla dessa definitioner brister i att det osynliggör islamofobins syfte. De socialt reproducerade fördomarna som t ex Gardell lyfter är inte ett mål i sig, utan islamofobi vill aktivt förhindra muslimer från att som muslimer existera, både generellt och i ett specifikt samhälle. Den definition som jag föreslår och själv använder baseras på att islamofobi i grund och botten vill förhindra det som kallas ”muslimsk subjektivitet”.

Muslimsk subjektivitet är en av de största angreppspunkterna för islamofobi. Ett fysiskt hatbrott på gatan, som t ex att en islamofob drar av en kvinna hennes hijab, beror på att förövaren ser kvinnan som ett problem, och angreppet anses då vara ett bra sätt att ”lösa problemet”, så att kvinnan inte t ex vågar ha på sig hijab.

Vad är då det krångliga begreppet ”muslimsk subjektivitet”? Det innebär, väldigt krasst, formuleringen av hela sin tillvaro, världen och sin samtid utifrån att man är muslim. Islamofobins närvaro förändrar muslimer och tvingar sina offer att, både på subtila och tydliga sätt, ta avstånd från islam. Som några exempel; demonsering av skägg och ihopkopplingen till terrorism kan få muslimska män att avstå från att ha skägg fastän de vill, kopplingen islam och terrorism kan få konsekvensen att man byter ett så kallat ”muslimskklingande namn” till ett mindre muslimskklingande för att inte riskera diskriminering och rasprofilering, antiradikaliseringsarbetet kan få muslimer att censuera sig själva i rädsla för att om uttrycker sina åsikter så kan man bli attackerad eller kriminaliserad på olika sätt. Exemplen är många. En moderat politiker skrev för ett tag sen på Twitter att demoniseringen av hijab är ”det enda sättet” för muslimska kvinnor att ge upp den, eftersom demonseringen kommer göra det obekvämt att bära den och därmed kommer allt fler göra, både medvetna och omedvetna val, att ta av sig den.

Det handlar dock inte om vad som är ”sann islam” eller vad som är mest rätt att göra. Det handlar varken om skägg eller hijab, utan det handlar om att islamofobi tvingar muslimer att ge upp saker de, om det var en kontext av frihet, inte hade gett upp eller inte lagt så stor vikt vid.

Defintionen av islamofobi som jag föreslår, nämligen att islamofobi är problematiserandet av muslimsk identitet i syfte att förhindra muslimsk subjektivitet, utgår från en dekolonial idé om världen. I en sådan läsning av det politiska är muslimer, precis som alla andra, berättigade enbart av det faktum att de är människor, att formulera världen, sin samtid och sin framtid. Andra definitioner av islamofobi lider av ett implicit (och osynligt) antagande, som är i sin grund rasistisk, och det är att muslimer vill vara som alla andra, eller idén om att alla är lika. De generiska termerna ”alla andra” och ”alla är lika” baseras ofta på icke-muslimska definitioner och erfarenheter, vilket då tvingar muslimer att i sin kamp mot islamofobi samtidigt bli mindre muslimska. Muslimitet, eller synlig islam hos muslimer, blir ofta stigmatiserat även i sådana sammanhang, och den anpassade muslimen framhålls som den verkliga kämpen mot rasism. Detta är ett av de många anledningar till varför idén om att ”fel muslimer” pratar om islamofobi ens existerar – muslimer som uppvisar mycket religiositet misstänkliggörs som att använda frågan om islamofobi för dolda syften (som t ex att införa kvinnoförtryckande praktik, eller för att ta över samhället). Muslimer tvingas i dagens antirasistiska rörelse att bevisa sin lojalitet, och inte enbart solidaritet, med alla andra förtrycksgrunder, kämpa för dem och propagera mot dem, för som man menar kan det annars innebära att muslimen i frågan saknar trovärdighet och är inte konsekvent. Samma krav skulle vara omöjliga att ställa på andra grupper – förställningen att t ex vita kvinnor som bekämpar sexism skulle tvingas först bevisa sin solidaritet med andra grupper innan de får tala, och bli lyssnade på, är rakt av absurt och idiotiskt.

Det här är därför islamofobi är ett demokratiskt problem och inte ett muslimskt.

I slutändan handlar det om att vi, alla som söker en bättre värld och framtid, behöver formulera en framtid där människor, oavsett bakgrund, får sin mänskliga värdighet respekterad och där t ex muslimer kan vara muslimer baserat på en egen förståelse av världen.

PS. Jag har tidigare haft äran att diskutera just denna fråga genom podden Muslimitet. Klicka här för att lyssna.

Annonser