Att vara emot all extremism

I debatten om islamofobi dominerar just nu en syn som innebär att islamofobi definieras som en politisk extremism. Politiker och debattörer säger sig vara ”emot alla extremister och alla former av extremism”, påpekandes att de är lika mycket emot nazister som IS-sympatisörer, och därmed är de ”konsekventa” och inte enbart selektivt hårda mot muslimska extremister.

Förhållningssättet är inte hållbar, av följande anledningar:

  1. Att säga sig vara ”emot all extremism” konflaterar och blandar ihop helt vitt skilda fenomen och ideologier till en och samma; allt som inte är som ett ”Vi” som konstrueras deklareras vara en extremism. Och det kanske stämmer. Problemet är bara vem ”Vi” är, vem som inkluderas i det, vem konstruerar det och på vilka villkor.
  2. Extremism definieras inte, och på det sättet blir extremism allt som inte är i enlighet med det politiska ”Vi” som skapas. Bristen på konkret definition gör det också alldeles för svagt för politisk användning och riskerar att kriminalisera politisk dissent.
  3. Sammansmältningen av ”all extremism” är inte hållbar; nazism och IS har t ex inte likadan uppkomsthistoria, struktur eller politiskt mål. För var och en av dessa extremismer finns specifika politiska, geografiska och sociala orsaker som skiljer de åt och som rimligen också borde de göra annorlunda i hur man bemöter och förebygger dem.
  4. Påståendet att vara ”emot all extremism” reducerar islamofobi till en politisk extremism som enbart extremister, som t ex nazister, gör sig skyldiga till. Med andra ord nekar man islamofobi som strukturell och institutionell. Påståendet gör det möjligt att byråkratiskt skapa förutsättningar för islamofobi att växa samtidigt som man påstår sig bekämpa nazism, sverigedemokrater och andra som är politiska extremister.
  5. Att säga sig vara ”emot all extremism” och skapa en politik kring det är alltid till fördel för vit extremism. Det är i sådana kontexter vit extremism, som t ex nazism, växt fram. Resultatet blir alltså att dessa debattörer är emot ”all extremism” i ideologi, men skapar förutsättningar för en sådan extremism att växa fram, nämligen nazismen. Detta genom att politisk dissent som rasifieras som ”Dem” eller ”De Andra” också är mobiliseringsmaterial och bekräftelse på nazistiska problemformuleringar.

På det här sättet lyckas man att avlegitimera röster som kräver att det sker en politisk styrning för att adressera strukturella förhållanden och istället lägga fokus på extremisterna. Dessa extremister blir också en möjlighet för makthavare att föra en islamofobisk politik, för vem kommer kalla dig islamofob när du visar att du tar avstånd från nazister och fördömer deras rasism?

Att vara emot ”all extremism” är i en tid som vår ett icke-ställningsstagande, helt enkelt.

Annonser