Insatser för demokrati, men för vem?

I flera storstäder har insatser startat som riktar sig till så kallade ”förorter” och ”socialt utsatta stadsdelar”, och som betecknas som demokratifrämjande insatser med namn som ”demokratiskolor”.

Tanken med insatserna är att fler i dessa områden ska rösta. Valdeltagandet är i vissa fall extremt lågt. I t ex primärområdet Östra Bergsjön (85,9 procent av invånarna har ”utländsk bakgrund”) var valdeltagandet under kommunalvalet 2014 så lågt som 50,7 procent. Många andra områden där det bor många människor med ”utländsk bakgrund” visar samma fenomen – lågt valdeltagande i allmänhet. I t ex hela upptagningsområdet Angered var deltagandet 59 procent.

På hemsidan för en av insatserna visas grundläggande information om vad ett val är och hur ett val går till; hemsidan går steg för steg igenom hur man röstar, varför det är viktigt att rösta och hur Sverige är politiskt organiserat. Samma hemsida lägger emfas på utbildningsdelen för att uppskatta och förstå demokrati: ”Vare sig vi är nöjda med beslut som tas eller inte måste vi bilda oss och förstå hur systemet fungerar.”, skriver dem. I en annan satsning får barn och ungdomar gå på ”demokratikollo” där de ska lära sig om demokrati.

Även om många av insatserna är beundransvärda och drivs troligtvis av människor med stor lokalförankring och omsorg för frågan, saknas en analys av varför dessa insatser görs. Det saknas resonemang om varför man drar slutsatser om att det är brist på kunskap och brist på intresse för demokrati som gör så att tillräckligt mycket folk från dessa områden inte deltar i svenska val. Dessa insatser bygger på ett accepterande av problemformuleringen att folk i ”orten” inte röstar för att de antingen inte förstår demokrati eller helt enkelt för att de skulle förkasta demokrati som system – en problemformulering som i grunden bottnar i rasistiska idéer om ”invandraren” som obildad, bakåtsträvande, autokratisk, klanbunden och ociviliserad. Insatserna blir därför korrigerande av den bristande politiska etiken hos ”ortens” befolkning.

Det florerar också rasistiska myter som att folk i ”orten” råkar av misstag, på grund av sin dumhet, rösta på Sverigedemokraterna istället för Socialdemokraterna, eftersom namnen är ”så lika”.

Samma befolkningsgrupp som framställs som obildade och ignoranta kring demokrati i Sverige röstar i stora antal i val i sina hemländer. Nyligen hade Turkiet allmänna val, varpå många turkar i Sverige röstade. När självständighetsomröstningen för Kurdistan hölls, var det många kurder i Sverige som röstade. Den mobilisering som gjordes för omröstningen var massiv, med allt från bussar, fester, informationsutdelning och mycket annat därtill. När turkar nyligen röstade åkte hundratals, om inte tusentals, personer i bussar från Göteborg för att rösta i Oslo eller Stockholm. I dessa val är det människor från alla samhällsklasser som deltar; analfabeter till doktorer, kvinnor som män. Det är alltså ingen ”bildningsfråga”, utan precis som alla andra människor organiserar sig dessa för att påverka frågor de har intresse i.

Och så är det för många av de folkgrupper som befinner sig i ”orten” – de är demokratiskt aktiva för att delta i val i länder de inte längre bor, men väljer aktivt att heller inte delta i val i Sverige.

Frågan man bör ställa sig är alltså varför folk tycks engagera sig demokratisk för andra platser, men inte i Sverige, landet där de är medborgare och bor? En förklaring skulle kunna vara att politiken som förs i Sverige inte utgår från folket i ”orten” (jag har på andra platser pratat om Sverige som albakratisk, dvs att samhällets politiska organisation utgår nästan uteslutande från vita erfarenheter, slutsatser och intressen). Man identifierar sig inte, varken ideologiskt eller politiskt, med de problemformuleringar som det drivs politik om. Folk är aktiva i frågor som berör dem och som påverkar dem, men framförallt som de känner samhörighet med. Den politik som omger ”orten” och de människor som bor där har denna valrörelse framställt ”orten” som en hemsk plats med odisciplinerade människor som på olika sätt behöver tämjas – genom låglöneyrken, ”hårdare tag” i form av poliser, övervakning, hedersvåldskontroller, anmälningsplikt för föreningar om de misstänker radikalisering osv.

”Demokratiskolor” är alltid informativt bra men bygger på tankefigurer och rasistiska stereotyper som i längden förlänger en politik som aktivt exkluderar andra erfarenheter än vita, men också utnyttjar den stora antalet människor som är röstberättigade men som aktivt väljer att inte rösta i Sverige. För att få dessa människor att rösta krävs det en politik som är demokratisk, snarare än en politik som är civilisatorisk. Och då bör demokratifrämjande insatser primärt riktas till helt andra grupper än de som idag påtvingas sådana initiativ.

Annonser