Vitheten, islamofobi och omförhandling av demokrati

Diskussionen om huruvida islamofobi är en form av rasism eller inte, är en diskussion jag längre inte anser är av värde. Dels för att många av motståndarna till idén om att förstå islamofobi som rasism sällan har intresse till att lösa det islamofobi innefattar men också för att diskussionen inte adresserar islamofobin i sig. Diskussionerna är också ett effektivt sätt att utmärka sig i semantik och aktivt försvåra politiska processer för att motverka islamofobi.

Trots det är diskussionen om muslimer som offer för den återförsäkran som vitheten just nu globalt driver viktig, av flera anledningar, vilket jag återger några av nedan:

För det första, så omförhandlar Väst villkoren för sina modeller av demokrati genom att kontrastera sig mot Muslimen. Genom att tillskriva muslimer fara, hot, dekandens, stagnation, fanatism/extremism, bakåtsträvande, våld, förtryck och inkompetens kan man omstrukturera både samhället och den globala politiska plattformen. Man stärker nationalism/nativism, tanken om Väst som bärare och spridare av universala värderingar och koncept och en fortsättning av koloniala processer där man förintar andra kulturer, värderingar, religioner och system, men framförallt dödandet av människor och planeten (t ex som i kriget mot terrorismen och miljöförstöring).

Idag är hela samhället påverkat av islamofobi. Vi accepterar idag kontroller på flygplatser, så långt gånget som nakenscanners, som vi tidigare inte hade accepterat. Vi är medvetna om att vår telefon- och internettrafik övervakas. Vi accepterar det fortsatta globala kriget mot terrorism som berövat minst två miljoner människor livet sedan 2001. Vi accepterar inskränkningar i rättsäkerheten.

Exemplen är många på hur islamofobi påverkar hela samhället snarare än bara muslimer. Vi kan se hur många insatser, inskräkningar och åtgärder accepteras nu av stora delar av befolkningarna i Väst baserat på en rädsla, hat och motstånd för och till Muslimen, som påverkar alla och inte endast muslimer.

För det andra, vitheten, som ideologi och inte som hudfärg, bedriver genom islamofobin social ingenjörskonst där man konstruerar hur en människa ska vara och vilka som hotar denna Människa. Med andra ord skapar vitheten en kontext där man tvingas ”konvertera” till dess ideologiska ramverk för att kunna vara del av demos (folket) för att bedriva ”kratos” (politiskt arbete för att vara del av att styra ett samhälle). Därmed skapar islamofobi en kontext där vitheten lyckas eliminera mänsklig värdighet till förmån för vithetsappropiering, eller likställer mänsklig värdighet med accepterandet av vitheten.

För det tredje, så förhindras en materiell analys av islamofobi där man analyserar hur muslimer blir direkta offer för det genom att (både globalt och lokalt) får sina livsvillkor inställda. Muslimer utgör en stor del, om inte majoriteten, av den population som bor i det som går under namnet ”förorter” i Sverige. Statistik visar att utbildningsnivån är extremt lågt, arbetslöshet extremt högt, skjutningar på katastrofala nivåer, trångboddhet extremt utbredd, hälsa extremt dåligt osv. Dessa aspekter ska dessutom beaktas med en daglig demonisering i medier, hatbrott, diskriminering och effekterna av antiradikaliseringsarbetet som riktar sig i praktiken enbart mot muslimer.

Vita (som ideologiska vita) antirasister, ofta som moraliska och filantropiska antirasister, behandlar frågan om islamofobi enbart som attitydsfråga eller en fråga som enbart fascister och nazister mobiliserar kring. De har totalt misslyckats i att inkorporera en materiell analys av islamofobi. Också för att de ofta hänger sig till marxistiska analyser av samhället, behandlar de ovannämnda materiella förutsättningar som problem av klasstillhörighet och separerar därmed på klass och ras, trots att de ofta titulerar sig själva som antirasister.

Det är med andra ord dags att börja tala klarspråk om islamofobi som en fara för vad för samhälle vi vill ha.

Annonser