Se upp för samtiden

Att avfärda politiskt eller socialt aktiva muslimer som ”extremister” är ett tecken i tiden. Det är en enkel sak att göra och kräver sällan några bevis. Personer kan kallas extremister genom en cirkelargumention där en person skriver svepande om en person som extremist varpå en annan skribent plockar upp artikeln som ett bevis på att personen är extremist. Samtidigt som debatten rasar över att ständigt uppdatera terrorlagsstiftningen och att intensifiera arbetet mot radikalisering, är debatten kring skydd för oskyldiga som drabbas och dras med i islamistnojan obefintlig. Debatten kring terrorism och radikalisering bortser från idén om att samhället de facto kan göra fel och därmed dra med oskyldiga, och att deras liv kan fastna i karuseller av drev, ifrågasättanden, rasism, fysiska attacker, uppsägningar och enorm psykisk ohälsa.

I sin bok Misunderstanding Terrorism skriver experten och terrorforskaren Marc Sageman att arbetet mot terrorism och radikalisering är ett fält som måste hanteras varsamt. Han påpekar att även om sannolikheten för felanklagelser skulle vara så pass liten som 1 procent (något som är praktiskt taget omöjligt att uppnå) skulle det innebära enorma konsekvenser. Det innebär att om man i Sverige skulle ha ett sensitivitetsprogram i stil med de nuvarande för att identifiera extremister som säkerställts till 99 procent skulle det innebära att för varje extremist som identifieras korrekt skulle 90 000 pekas ut felaktigt (1 procent av 9 miljoner invånare). Det är med andra ord extrema siffror som nuvarande modeller riskerar att producera. För gruppen muslimer skulle denna siffra innebära att för varje korrekt identifierad muslimsk extremist skulle 10 228 muslimer felaktigt pekas ut (om man använder Tobias Hübinettes siffror på antalet muslimer i Sverige).

Logiken som används är detsamma som låg till grund för att internera japan-amerikaner under Andra Världskriget i USA – skicka alla japan-amerikaner till koncentrationsläger för att kunna vara ”på den säkra sidan” och inte riskera att deras antagna lojalitet till Japan utgör ett hot mot USA.

Sageman skiljer sig från sina svenska kollegor i att han använder empirisk forskning, istället för Twitter och ideologi, för sina slutsatser. Frågan som ställs i hans bok är om det är rimligt med de modeller som idag finns till hands i Väst. Han påpekar att till hans kännedom finns heller inte något land som för en diskussion om detta samtidigt som inget land ens når till närheten av 99 procents korrekthet.

I Sverige har debatten kring skyddet för människor som avfärdas som extremister varit obefintlig. Rättsäkerheten för muslimer har inte bara nedprioriterats utan har helt och hållet slängts i papperskorgen. För vad är egentligen begreppet ”extremism” i jämförelse med att George W Bush avskaffade vissa människors mänskliga värde genom att slänga in dem i fängelset på Guantanamo Bay? I Sverige är intresset extremt lågt för muslimers rättsäkerhet och så länge poänger kan göras i debatten så beaktar man sällan konsekvenserna av den sociala fascism man förespråkar.

Den politiska utvecklingen med cementering av fascistiska strukturer formulerad kring islamofobi oroar och skadar. Människor som länge debatterat för ett samhälle fritt från rasism och annan förtryck kan avfärdas som extremister utan något vidare. Det inger dessvärre inget hopp om en insikt av problemet från politiskt håll. Idag använder myndigheter och politiker språkbruket. Myndigheter avfärdar organisationer med tusentals, vissa tiotusentals, medlemmar som extremister eftersom man anser de vara ”nära Muslimska Brödraskapet” istället för att se vilka åsikter det är man framför och vilken verksamhet det är man bedriver. Organisationer som dagligen gör viktigt socialt arbete, arbetar mot olika former av förtryck och är en viktig röst mot rasism framställs som opionsbildade organ för homofobi, antisemitism och terrorism för att någon kände någon som någon annanstans sa något. Teateruppsättningar och filmvisningar, som den senare involverande Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil i samband med Burka Songs 2.0, drevas mot och extremiststämplas hejvilt av etablerade debattörer, ledarskribenter och politiker.

Det är något om politisk korrekthet i vår samtid. De franska filosoferna Deleuze och Guattari påpekar att rasism inte enbart drabbar människor på grund av att de anses ha en annan hud- eller hårfärg. Inte heller är kultur en tillräcklig förklaringsgrund enligt dem, utan för Deleuze och Guattari är brottet som rasismens offer gör sig skyldiga till är att anses ha ett avstånd till vitheten och vithetens ideologi. Ingen grupp förkroppsligar detta som muslimer som dagligen tillskrivs mänskliga och kulturella defekter som hedersvåld, terrorism, kvinnoförtryck, dolda agendor, extrema organisationer, homofobi och antisemitism. Allt som vita inte anses vara, eller ser sig själva som. I sammanhanget pratar vissa debattörer om ”vanliga” och ”normala” muslimer. Deleuze och Guattari skulle nog påpeka att när det hänvisas till dessa två kategorier ska man se upp; det är ett sätt att säga att muslimer är ”vanliga” och ”normala” när de är närmare vitheten och vithetens ideologi. Det är villkoret för att ses som människa i en rasistisk kultur; att kunna bete sig vitt. Eller, åtminstone respektera och underställa sig vithetens sanningar i ett givet samhälle.

Det är genom att muslimer kläs i detta som också Europa håller på att omdefiniera sig själv. Vilka är nu ”ljusets fiender”? Den våg av högerfascism som drar över Västvärlden går hand i hand med att framställa ”muslimen” som Västvärldens motsats. Ett exempel på detta är hur den västerländska homofobin göms undan genom att påpeka muslimsk homofobi, som Jasbir K Puar visar i sin bok Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times. Puar visar hur västerländska samhällen intensifierat sitt arbete för HBTQ-gruppernas rättigheter samtidigt som den intensifierat sitt påpekande av homofobi som inneboende i islam och hos muslimer. Till den graden att krig rationaliserats. En del av kriget mot terrorismen, inte minst det svenska arbetet mot radikalisering, har identifierat homofobi som en del av den extremism som kan leda till terrorism. Homofober ställs alltså under terrorbevakning – men bara om de är muslimska homofober. Anna-Maria Sörberg visar i sin bok, Homonationalism, hur även fascistiska- och högerpartier som tidigare varit motståndare till HBTQ-rättigheter, anammat frågans viktighet för att kontrastera mot muslimer. Det såg vi inte minst när fascister anordnade Pride i en förort i Stockholm för något år sedan.

Det är med andra ord en soppa som Kriget mot terrorismen skapat. Muslimer självcensurerar sig allt mer i rädsla för att stämplas som extremister och därmed förlora sina jobb, sitt rykte och sina vänner. Men tilltaget är varken originellt eller konstruktivt. Tvärtom är det en uttjatad metod som vita Väst använt mot politiska aktivister under lång tid. Slavar som gjorde uppror mot sina ägare i Bahia i Brasilien kallades för fanatiker; Mau Mau-rebeller som gjorde uppror mot brittiska kolonialmakten kallades fanatiker; indier som deltog i Gandhis saltuppror kallades för extremister. När Omar Mokhtar framgångsrikt ledde en grupp rebeller mot italienska kolonialmakten kallades han för extremist. Martin Luther King Jr nämner i ett brev att han kallades för extremist. Först, nämner han, gjorde det honom bedrövad, men ju mer han tänkte på det gjorde det honom glad. Och jag kan förstå varför; ett samhälle som kallar en person som kämpar för ett jämlikt samhälle för extremist bevisar genom sitt agerande att den är rasistisk. Att vi ser nu detta reduktionistiska tilltag, där framstående personer mot rasism reduceras till extremister för att tysta dem, censurera dem och avlegtimera dem, är egentligen en seger för jämlikheten. Framtidens historiker kommer att vara våra vittnen. Tills dess är det vist att se upp för samtiden.

Annonser