Osynliggörandet av muslimer och ”Leken Mellan Rum”

kufic-dinar

Att se på sig själv utifrån eller att vara raderad från historien

I en fantastisk artikel, The Souls Of Muslim Folk, författad av Hatem Bazian, använder han sig av W.E.B. DuBois teori om dubbelmedvetande och hur det tvingar människor som rasifieras som icke-vita till att ständigt se på sig själva utifrån andras ögon. Bazian påpekar att muslimernas dubbelmedvetande formades under kolonialtiden och fortsätter fram tills våra dagar. Som ett resultat av detta är ‘muslim’, som en kategori, menar Bazian, en biprodukt av den eurocentriska åtgandandet som kolonialmakterna åtog och åtagit sig.

En del i detta är hur historieskrivningen går till. Muslimer framställs inte sällan som obetydliga objekt som existerat endast för att tradera den europeiska civilisationen. Man pratar varmt om hur muslimer ”utvecklat” grekisk filosofi och vetenskap och hur muslimer ”bevarat” dessa för att ”ge tillbaks” de under tiden i Andalusia. Den vetenskap och filosofi som utvecklades i den islamiska världen beskrivs som intressanta men irrelevanta. Muslimer beskrivs också ofta i termer av nykomlingar och börjar existera endast som anti-människor för ett påstått generöst, utvecklat och sofistikerat Europa i samband med 1900-talets migration till Väst.

Muslimer som en fortsättning på historien och som huvudpersoner i den är obefintlig. Nästan hela den muslimska världen lades under kolonial administration och orientalismen avhumaniserade den muslimska världen och omvandlade den till föremål för imperialism och framställde dess invånare som passiva objekt, i behov av civilisering. Den muslimska subjektiviteten försvann från historieböckerna och muslimerna omskrivs nästan som obetydliga invånare av jorden. Det motstånd som gjordes mot kolonialism och rasism och som var islamiskt inspirerat har praktiskt taget raderats från historieböckerna i Väst. Många av motståndsmännen har demoniserats så grovt att många inte vågar nämna personerna vid namn och med lite mod kan vissa av de få en fotnot i någon text.

I en sådan historieskrivning omvärderar sig det muslimska subjektet och börjar förstå sig själv utifrån andras ögon. Att kalla sig ‘muslim’ blir ett sätt att se sig själv utifrån andras ögon (och därmed läggs  t ex ett överdrivet fokus på utseende, menar Bazian). Jag har tidigare beskrivit några av de internaliserade former detta får.

Mellan Rum är vi kanske en leksak

Att en kolonial och rasistisk ambition ligger till grund för att spränga bort den muslimska subjektiviteten är en (självklar) sak. Men vad kan vi säga om människor som är allierade med oss mot islamofobi, men som helt och hållet förvränger muslimsk subjektivitet och gör oss till alibis för en mättnad av normkritik?

För några veckor sen gav ”Sveriges största antirasistiska ungdomsorganisation”, Ungdom Mot Rasism (UMR), ut metodmaterialet Leken Mellan Rum. Det är ett gediget material med mycket potential. Filmklippen på hemsidan som är ett komplement är också väldigt enkla och bra. Men något händer med mig när jag läser materialet och kollar på filmklippen på hemsidan – muslimer är helt icke-existerande som verkliga subjekt i både historiebeskrivningen men också i hur man pratar om rasism. Detta till trots att en stor del av människor som rasifieras som icke-vita i Sverige idag är muslimer. Det är ingen marginell grupp man osynliggör utan tvärtom en av Sveriges kanske största icke-vita grupp (som dessutom samlar många andra grupper). Muslimer har också historiskt varit viktiga för hur kolonialismen och rasismen bekämpades (Algeriet, Sudan, Irak, Indien, Filippinerna – för att inte tala om slavupproret i Bahia, Brasilien 1835 där muslimska slavar gjorde uppror mot den av Portugal tillsatta koloniala administrationen. Detta är bara ett axplock).

I Leken Mellan Rum finns en bild på en beslöjad tjej med en bok i handen (sid 16) och sedan är det en transkvinna med niqab som på något sätt ska vara symbol för en mättnad av normkritik (sid 30). I lästips-sektionen som börjar på sidan 95 är muslimska plattformar och rapporter helt exkluderade – bland annat alternativrapporten till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering som gjordes av Nätverket Svenska Muslimer i Samarbete, där hela 17 olika muslimska organisationer samarbetade, bland annat de allra största. Man tipsar om Rummet, men inte om Nyans:Muslim. Man tipsar om filmerna 12 Years A Slave och Dear White People, men inte Lion of the Desert eller Malcolm X. Litteraturtipsen om islamofobi är totalt frånvarande.

Men det allvarligaste är inte dessa exkluderingar som påpekas ovan. Det allvarligaste är historiebeskrivningen av rasism och hur den kunskapsproduktion som kom att forma modernitet är en historierevision där man helt och hållet osynliggör muslimer.

Ramon Grosfoguel skriver i sin artikel The Structure of Knowledge in Westernized Universities: Epistemic Racism/Sexism and the Four Genocides/Epistemicides of the Long 16th Century att det finns tre epistemicides som låg till grund för den kunskapsproduktion som motiverade kolonialismen av världen:

  1. Reconquista – återerövringen av Andalusia och behandlingen av judar och muslimer på Iberiska Halvön med tvångskonvertering, folkmord och utvisning. Det var denna händelse som bland annat gav upphov till idén om ”blodets renhet” och också tanken om ras som viktig aspekt och som gjorde så att muslimer och judar som konverterade till kristendom fortfarande ansågs vara orena och således kallades respektive för moriscos och marranos.
  2. ”Upptäckten” av Americas – med folkmord på ursprungsbefolkningarna och koloniseringen av världsdelarna.
  3. Förslavandet av afrikaner

(Grosfoguel nämner även en fjärde punkt, nämligen häxjakten på kvinnor i Europa, som en del i kunskapsproduktionen för det vi sedan kallar Väst).

I UMR:s häfte Leken Mellan Rum finns punkt 2 och 3 nämnda, men punkt 1 är totalt borttagen (sid 35).

Vad nu?

Jag skriver inte detta (enbart) som en kritik mot UMR, utan mot hur hela samhället organiseras i skuggan av islamofobin. På olika forum på sociala medier hyllades t ex Sveriges Unga Muslimers indragna bidrag från MUCF – av människor som kallar sig ”postkoloniala” och ”antirasister”. När Sveriges Förenade Muslimer förra året (och detta året) råkade ut för en enorm mediehets, jublade många ”postkoloniala” och ”antirasister”.

UMR:s metodmaterial är riktat mot ungdomsgrupper. Vad gör det med muslimska ungdomar som ännu en gång, denna gång dessutom i ett sammanhang som ska vara trygga för dem, utsätts för ett våld på deras identitet, historia och erfarenheter – i en tid  då islamofobi blir allt mer rumsren och används flitigt av politiker, journalister, akademiker och aktivister? Det handlar alltså inte om denna enstaka gång, utan som jag skrev ovan är detta en återkommande trend – att helt och hållet osynliggöra muslimer i historien, beskrivningen av rasism men också i motståndet mot rasism.

Det går att idag säga saker om muslimer och islam som är totalt otänkbart att säga om någon annan grupp i samhället. Vad betyder ett osynliggörande i en sådan kontext?

Vi behöver skapa möjligheter att operativt solidarisera med varandra över föreställda och verkliga gränser i en tid där pendeln svingar åt andra hållet – vi är troligtvis på väg mot en allt mer rasistiskt definierad tid. Detta förutsätter dock att vi kan samsas kring frågan om rasism på ett sätt som innebär att vi förhåller oss till rasism på ett konkret och verkligt sätt, bortom våra farhågor med vilka vi må förarga i kampen. I denna veva vill jag även påpeka att metodmaterialet osynliggör (både helt och delvis) även andra grupper – som romer och samer – som dessutom är viktiga för förståelsen av Sveriges rasistiska historia.

Med det sagt så finner jag ändå Leken Mellan Rum otroligt väl genomarbetad och rekommenderar även alla där ute att använda den. Jag kommer personligen att använda den. Den är trots allt inte helig och därmed kan också modifieringar göras i hur man tillämpar den och vad man lägger till.

 

Annonser