När man tror att man blivit av med internaliserat förtryck

img_2016-12-14-150459
Överst beskriver 11-åringar hur ”invandrare” är och nedan hur ”svennar” är i en av de sessioner jag haft med barn.

Nyligen kom organisationen Noor Kids i USA ut med rapporten From Islamophobia to Identity Crisis: Internalized Oppression among American Muslim Children som man författat tillsammans med San Francisco State University, där man undersökt internaliserat förtryck hos muslimska barn. Resultatet går inte att läsa transnationellt, men de ger oss ändå indikationer på hur det kan se ut i Sverige. Jag vet t ex av egen erfarenhet att många icke-vita barn som jag kommit i kontakt med beskriver sig själva som ”invandrare” och beskriver i sin tur invandrare med egenskaper som kriminella, stökiga, bråkiga och ‘chilla’, medan ”svennar” beskrivs som duktiga, ambitiösa, snälla och lugna. De internaliserade stereotyperna är omedvetet upptagna, och i samtal med dessa barn blir medvetenheten ofta förvirrande, eftersom de också märker att de beskriver sig själva och sina nära och kära på detta sätt.

I rapporten från USA uppger en tredjedel av barnen att de inte alltid öppet vågar eller vill visa att de är muslimer. 15 procent uppger att de önskar att de kunde tydligare dölja att de var muslimer i allmänheten, eller att de ibland låtsas som om de inte är muslimer. En 8-åring i rapporten säger att det är pinsamt att prata om att vara muslim. En annan uppger att hon bara berättat för sin bästa kompis, men ingen annan.

Internaliserat förtryck innebär att omgivningen runt en person har skapat en miljö som resulterat i att personen bär på idéer om sig själv som innebär att personen ser sig som mindre värd. Den dominerande kulturen har alltså lärt personen att se ner på sig själv. Det betyder att personen ofta även projicierar dessa idéer på andra som ser ut som en själv eller tillhör samma sociala grupp som en själv.

Jag har i många former skrivit om internaliserat förtryck förut, liksom andra. I den så kallade postkoloniala rörelsen tas internaliserat förtryck upp många gånger. Problemet är bara hur den tas upp – alltid externaliserat, bortom en själv, alltid någon annan. Även när man tar upp det och nämner sig själv är det ofta i förbifarten. Ingen ser sig själv som bärare av internaliserat förtryck med verkliga konsekvenser. Hur handskas vi med vårt eget, personliga, internaliserade förtryck, men samtidigt hur hanterar vi våra syskons?

Om vi tittar tillbaks på andra undersökningar av internaliserat förtryck, finns den så kallade Clark Dolls Test, där svarta barn tydligt visar hur internaliserat förtryck påverkat dem. I testet tillskriver barn godhet till vita, medan ondska och fulhet till svarta.

Med både Clark Dolls Test och den senaste rapporten från Noor Kids i åtanke, förstår vi att det är en livslång inlärning av föreställningar om en själv och om den egna sociala gruppen som äger rum. Här vill jag ge två interna exempel från den muslimska gruppen:

  • Muslimska män kan korrigera för sin känsla av förnedring och upplevelser av rasism, men även det internaliserade förtrycket, genom att förtrycka andra som i den omgivning han befinner sig ses som lägre än honom själv. Muslimska män kan således ibland förtrycka (muslimska) kvinnor för att känna sig lite bättre, lite starkare eller/och lite mer värd. Bland män kan också muslimska män attackera andra män och rasifiera dem.
  • Muslimska kvinnor kan korrigera för sin känsla av förnedring och upplevelser av rasism, men även det internaliserade förtrycket, genom att reproducera idéer om den muslimska mannen som våldsam, som förtryckande och som intolerant. Eftersom samhällskontexten alltid framställer den muslimska kvinnan som kuvad och förtryckt av mannen, kan muslimska kvinnor göra allt för att bevisa att de inte är förtryckta – även ibland genom att kasta muslimska män under bussen. Toleransen, eller bristen av den, gentemot muslimska män kan komma att skilja sig från den tolerans man uppvisar gentemot övriga män, eftersom det finns ett förtryck som ständigt – både direkt och indirekt – tvingar muslimska kvinnor att bevisa att de inte är förtryckta av muslimska män.

Internaliserade former av förtryck kan alltså få enorma sociala konsekvenser – bland annat en atomisering av grupper som gör det omöjligt att till slut mobilisera mot förtryck. För individen är konsekvenser också påtagliga, med identitetskriser och depression, vilket i ett socialt sammanhang trots allt får sociala effekter. Och vi måste bära med oss – som bevisat i Clark Doll Test och Noor Kids’ senaste rapport – att det är och har varit en livslång indoktrinering av internaliserat förtryck. Om något borde det göra så att vi är mer ödmjuka inför varandras misstag, snarare än avfärdande och dömande.

Lästips: https://themuslimvibe.com/social-issues/the-muslim-doll-study-how-are-kids-affected-by-islamophobia.

Annonser