Söndra och härska: Hur muslimer aktivt förhindras mobilisering och organisering

Besegra dem i detaljerna: söndra och härska-strategin. Titta på delarna och klura ut hur man kan styra de enskilda delarna, skapa oenighet och hur man utnyttjar detta.
– Robert Greene, 48 laws of Power

Det finns ett ord för den process som muslimer, både i Sverige men också globalt, utsätts för. Detta ord är som många andra klurigt, men kan man inte identifiera ett problem är det också svårt att bekämpa det.

Ordet jag syftar på är atomisering. Atomisering innebär i sin korthet att dela ting till så små beståndsdelar som möjligt att det blir omöjligt för en helhet att finna rimliga kopplingar till varandra. Dvs i sammanhanget, att bryta ner en grupp till så små delar som möjligt, att en solidaritet baserat på en gemensam identitet inte kan växa fram och ligga som grund för organisering.

Den atomisering som nu både öppet och subtilt äger rum globalt syftar till att omöjliggöra organisering och därmed också ett meningsfullt motstånd mot det system som förtrycker och skapar orättvisor. Fråntar man det som knyter människor samman lyckas man också att påtvinga ställningstaganden från människor mot varandra. Atomisering är ingen främmande metod i Sverige – tvärtom har man i Sverige arbetat aktivt med att lyfta atomiserade former av motstånd, ofta de som är vända inåt, så som ”förortsfeminister”, HBTQ-fobi bland minoritetsgrupper, rasism mellan olika grupper osv. Man uppmuntrar att offentligt hänga ut ”onda” individer och grupper från den ”egna gruppen” för att på så sätt omöjliggöra effektiv mobilisering mot den genomsyrande rasismen och imperialismen.

En mobilisering mot rasism som ständigt frångår den gemensamma nämnaren och ständigt behöver adressera så många beståndsdelar som möjligt blir till slut självbesegrande. Mobiliseringen blir omöjlig.

2014 släppte t ex Ivar Arpi genom den svenska tankesmedjan Timbro en rapport med titeln Vem representerar svenska muslimska väljare?. I rapporten, men också i efterföljande artiklar och reportage kopplade till rapporten, framhölls ofta att det var problematiskt att Sveriges största muslimska organisation talade om ”muslimer”. Även Professor Göran Larsson från Göteborgs Universitet har talat om ”vilka muslimer” som ”hörs i medierna”.

Även om Islamiska Förbundet, som var i huvudfokus för Arpi och Larsson, aldrig gjort anspråk på att tala för alla muslimer, utan talade i termer av rättigheter och rasism generellt och påtalade de orättvisa strukturerna i samhället, kritiserades de för att ”tala för mycket”. Att ens föreställa sig snarlik kritik gentemot t ex Greenpeace (”ni representerar inte alla miljöaktivister”) eller Liberala Kvinnor (”ni representerar inte alla kvinnor, inte ens alla liberala kvinnor”) uppenbarar sig befängt. Trots denna insikt så köptes problemformuleringen som Arpi och Larsson lade fram ganska så enkelt.

Atomiseringen togs till nästa steg.

big_thumb_a3089017e8d45db83c227f186c024edd

2007 släppte den USA-finansierade tankesmedjan RAND rapporten Building Moderate Muslim Networks som föreslog för den dåvarande amerikanska regeringen att man skulle identifiera ”moderata” och ”demokratiska” muslimer för att främja en tolkning av islam som går ihop med amerikanska intressen, enligt rapportens egna formulerade syfte. Man föreslår att skapa nätverk för att mobilisera ”moderata” muslimer. På sidan 66 i rapporten skrivs t ex hur man kan känna igen en ”moderat muslim”, under titeln Characteristics of Moderate Muslims. En av frågorna som är en kvalitetsmarkering för om någon är en ”moderat muslim” på riktigt är att man inte förespråkar våld – ironiskt nog är själva tankesmedjan RAND en av den amerikanska arméns uppdragstagare.

Rapportens slutsatser likställer ”Västs krig” med ”radikal islam” med Kalla Kriget. Det går inte att tolka rapporten på något annat sätt än förfiningen av strategin av att söndra och härska. Rapporten identifierar bl a ”wahhabis”, ”salafis”, ”sufis” och ”traditionalister” och sätter de inbördes emot varandra, men också i kontrast till ”liberala muslimer”, ”sekulära muslimer” och ”moderata sufis och traditionalister”. Rapporten är också ett bidrag till det allt mer dominerande betoningen inom akademin på sufismen och dess attraktivitet, så som Professor Farid Esack påpekar i sin text Redeeming Islam: Constructing the Good Muslim Subject in the Contemporary Study of Religion. Esack påpekar att majoriteten av den akademiska forskningen kring islam rationaliserar imperialism.

Jag har tidigare skrivit om de internaliserade effekterna av rasism på många olika platser och många olika sätt (se 1, 2, 3, 4 – för att nämna några). Atomiseringen leder självklart också till fördjupanden av många internaliserade former – inte minst vaneföreställningar om att att man är ”postkolonial”, när man i själv verket är ett rationaliserande språkrör för rasism och kolonialism. Det leder bland annat till självhat och gör muslimer allmänt vaksamma, i det närmast paranoiskt beredda för att identifiera och peka ut varandra som ”wahhabis”, ”salafis”, ”sufis” osv. Atomiseringens effekter är alltså total.

Det handlar inte om huruvida det finns inbördes skillnader mellan olika muslimska grupper eller inte (vilket det gör). Förtrycket som sådant existerar mot de som läses som muslimer, och om den kontext som kriget mot terrorismen existerar i lärt oss något, vet vi att rasismen inte behöver ”riktiga” muslimer för att angripa islamofobiskt, som många sikher fått erfara. Att själv-atomisera kampen mot rasism baserat på dessa skillnader är att frånkoppla islamofobi från det maktperspektiv som föder det. Rasismen är totalt likgiltig inför det faktum att personer erkänner sig som sunni, shia, HBTQ, man, kvinna, transperson, ahmadiyyah – t o m kristna araber. Har man ett ”muslimskt utseende” enligt raslogiken, så rasifieras man som muslim och därmed tvingas in i rastänkets konsekvenser. (Detta ska inte läsas som om jag avfärdar dubbel/trippel utsatthet, vilket är något annat och inte det jag påtalar.)

Atomiseringen är en fokusförskjutning. Det tvingar oss in i kolonialismens logik.

Att atomisera en förtryckt grupp är inget nytt påfund och strategin att söndra och härska är äldre än någon levande människa. Men det är uppseendeväckande att det både nationellt och internationellt existerar strategier för att atomisera muslimer till så pass små beståndsdelar att formulera en gemensam sak blir omöjligt och det samtidigt internaliserats i muslimska led utan ett enda ordentligt utmanande.

Atomiseringen har helt enkelt slagit rot. Det är dock vår uppgift att utmana den. Lösningen är bland annat att solidarisera och hitta gemensamma nämnare – som t ex avkolonialisering och dekolonialt tänkande.

(TIPS: Läs gärna Sandew Hiras kritik av begreppet intersektionalitet, http://www.din.today/a-decolonial-critique-of-intersectionality/ – ett intressant inlägg om begreppet, vars länk inte innebär att jag håller med om allt)

Annonser