Trumps Triumf: Kommer Sverige lära sig av Demokraterna i USA?

Diskussionerna går heta efter valet av Donald Trump som USAs näste president; hur kunde det bli så här? Vad innebär det med en president som uttryckt sig rasistiskt, sexistiskt och även tror på konspirationsteorier så som att klimathotet är kinesiska påhitt?

Hundratals analyser har skrivits och förklaringarna är många; allt från vems fel det var till vad man borde ha gjort innan.

Oavsett varför det blev som det blev finns det lärdomar som vi i Sverige kan kan ha nytta av nu när vi ser Sverigedemokraterna (SD) växa allt mer och som också lyckats kanalisera de känslor som man menar är Trumps motsvarigheter i Sverige. Om Sverige ska bli ett jämlikt och framgångsrikt land behöver partier tänka igenom sina strategier, annars finns risken för att man både fördjupar de effekter som uppstått som ett resultat av rasismen, men också att man eskalerar en växande frustration hos den vita medel- och arbetarklassen.

Sverige behöver tänka på följande:

1. Skyll inte rasismen och ojämlikhet på SD:s väljare

Trump lyckades mobilisera en allt mer missgynnad, förbisedd och ignorerad vit medel- och arbetarklass (hädanefter VMA) och kanalisera deras frustration in i en redan etablerad rasistisk struktur. Sedan USAs maktelit – med ett brett stöd – lanserade Kriget mot Terrorismen och senare invasionen och den påföljande ockupationen av Irak har USAs VMA blivit allt mer alienerade än vad man varit van vid. 2008 års Finanskris gjorde inte saken bättre. VMA såg en allt mer rikare överklass samtidigt som de, så som Glenn Greenwald uttrycker det, ständigt hånades, förminskades och ignorerades.

Trump (likt SD) var framgångsrik i att kanalisera dessa känslor och tankar till att attackera minoriteter – grupper som hade och har haft absolut noll roll i någotdera av de tragedier och prövningar som åsamkats dessa väljare.

De som har haft makten i Sverige har istället för att erkänna, reformera och justera för de misstag man har gjort satsat mycket på att demonisera de som fallit offer för deras politik, och därmed mobiliserat en motreaktion. Man har, som Greenwald skriver, befriat sig själva från det ansvar man har och istället läggs mycket energi på att fingerhutta mot SD och deras väljare. Den ojämlikhet vi ser i Sverige som går längs en raslinje – där människor som ses som icke-vita (så kallade ”invandrare”) lever i sämre bostäder, har lägre lön, lever kortare liv och där rasismen tar sig i uttryck materiellt – har varit effekten av en politik som alla riksdagspartier, just förutom SD, bidragit till. Att skifta fokus på rasismfrågan till att handla om SD och deras väljare är alltså en avledningsmanöver och ett sätt att inte behöva ta ansvar för ens egen roll i den rasojämlikhet som råder i Sverige. Jag tar upp mer om denna fråga vid nästa punkt.

I USA valde Clinton och hennes supportrar att håna Trump och hans väljare istället för att prata om den ojämlikhet som man själva varit med och skapat. Clinton har alltid setts som en del av den maktelit som Trump lyckades kraftsamla mot (trots att han själv också är en del av det och länge varit en av världens rikaste människor). Bernie Sanders, däremot, valde att attackera den strukturella och institutionella ojämlikheten och var därmed också en kandidat som kunde ha fått många röster från den rörelse som Trump lyckades mobilisera. Demokraterna valde att istället lyfta fram en kandidat som så tydligt gjort många övertramp samt varit en del av det ”Wall Street-pack” som Trumps väljare uttrycker sin frustration mot.

I Sverige behöver vi lära från detta – istället för att likt Demokraterna fingerhutta mot Trump (i Sveriges fall, SD) och deras väljare borde partierna ta ansvar för den politik de bedrivit i många år och sedan erkänna sin roll i rasismen. Därefter bör man införa insatser som ordnar upp den strukturella ojämlikheten och nedmonterar den institutionella rasismen. Att ta en kamp mot SD är att bekämpa nyfascism men bevara rasism, medan att erkänna och attackera den rasism man själv bidragit till innebär att man också lyfter bort den grogrund där SD lyckas kraftsamla. Prioriteringarna måste förändras i Sverige.

2. Ta ansvar för rasismen och diskutera det som en fråga om resurs- och maktfördelning

2014 släpptes en rapport av Mångkulturellt Centrum där man intervjuade vita svenskar (rapporten använder begreppet ”majoritetssvenskar”) och deras syn på de förändringar Sverige haft och står inför. I en artikel på Svenska Dagbladet skrev rapportförfattarna:

Bland majoritetssvenskarna i studien dominerar en svenskhet som visserligen ser sig som antirasistisk men som ändå fortfarande indirekt utgår från släktskap och ras. Det som framför allt förenar många majoritetssvenskar i studien är en stark längtan tillbaka till 1900-talets Sverige då de socioekonomiska ojämlikheterna mellan olika befolkningsgrupper var mindre än i dag. Det handlar om en längtan efter ett samhälle som föreställs ha varit mer solidariskt och jämlikt men som också var homogent och präglat av en likhetsnorm. Det tycks med andra ord handla om en svenskhet som å ena sidan exkluderar de som framför allt inte kan passera som vita, men som å andra sidan samtidigt ser sig som antirasistisk.

I artikeln görs också slutsatsen att lösningen på SD:s valframgångar bland annat är att minska de klyftor som finns i samhället. I samma artikel skrev rapportförfattarna:

Vi kan därför inte enbart ägna oss åt att stigmatisera och demonisera SD:s väljare. I stället måste vi försöka lyfta blicken och bekämpa den hypersegregation som i dag råder på alla upptänkliga områden i samhället mellan majoritetssvenskarna och minoritetsbefolkningen liksom marginaliseringen av särskilt de synliga minoriteterna. Bara så kan vi förändra det hypersegregerade Sverige och därmed även i förlängningen underminera SD:s väljarbas.

Rapportens slutsatser har inte hörsammats överhuvudtaget. I Sverige har vi en dominerande antirasism som fokuserar uteslutande på Sverigedemokraterna, som om SD är källan till de rasbaserade klyftor vi har i samhället. Detta bottnar i att vi, precis som i många delar av det vi kallar ”Västvärlden” fortfarande har en förståelse av rasism som både fördjupar det rasbaserade förtrycket på de grupper som identifieras som ”de Andra” (så kallade ”invandrare”) men också främlinggör samtiden för många vita (”svenskar” eller ”västerlänningar”).

Rasismen ses enbart som anti-liberala och extremistiska ideologier och bygger nästan uteslutande på en förståelse av rasism som synonymt med nazism och fascism. Detta eurocentriska sätt att se på rasism bygger på det lidande som Hitler åsamkande mitt i Europa och kampen mot rasismen blir således en kamp mot organiserade individer som påminner om denna historia. Den eurocentriska antirasismen nödgar därför synliga och identifierbara rasister och är oförmögen att självkritiskt granska de strukturella och normaliserade formerna av rasism, trots synliga effekter. Lösningen blir enligt ett sådant förhållningssätt därför individuella insatser och reformer. Eftersom rasism enligt det eurocentriska konceptet förutsätter identifierbara rasister antas rasismen kunna stoppas genom utbildningsinsatser eller att skäl för människor att bete sig rasistiskt undanröjs.

Att se rasism på detta eurocentriska sätt möjliggör att vita svenskar som inte röstar på SD inte finner det konstigt att diskutera icke-vita t ex i termer av kostnader. Kitimbwa Sabuni skrev i en artikel att:

Antirasism handlar om omfördelning av makt och resurser. En verklig antirasistisk politik börjar därför inom partierna där vita människor måste träda tillbaka till förmån för rasifierade. Med det som början kan vi införa en politik som syftar till att reformera hela samhället för att nå rasjämlikhet. För mediernas företrädare handlar det om att utmana den oheliga pakten de har med den rasistiska opinionen och vita välmenande svenskar som håller maktperspektivet borta från diskussionen om rasism.

I den retorik som dominerar i Sverige belastas VMA med det de inte har mycket makt eller möjlighet att påverka. Dessutom kvarstår ett system som ger VMA incitament att inte behöva dekonstruera rasistiska föreställningar och förehavanden. Med andra ord är det systemet som i sig självt producerar rasister och grogrund för partier som SD. De är inte anomalier utan effekter av ett rasistiskt system.

Det är just detta system som behöver reformeras. Om inte övriga partier lyckas hitta strategier för att inte hamna där Demokraterna i USA gjorde, kommer SD få fritt fram för att kunna omförhandla rasrelationer i Sverige, som Sabuni skriver, där vita sätts främst. Men den framtiden kommer inte vara lön att vara efterklok i – rasismen är redan idag en fråga om hälsa och liv och död.

Fortsatt läsning:

Annonser