Det intellektuella alibit

814738159_15890852902733708985

Jag läste någonstans att man inte ska följa den lärd som ständigt knackar på hos sultanen, utan söka upp de lärda vars dörrar sultanen knackar på, för medan den senare är fri är den förre ständigt på knä, lydig regenten att basunera ut politiserad – och därmed förvrängd – kunskap om politiska och sociala fenomen. Historien har lämnat många sådana utsagor om hur kolonialister köpte upp den intellektuella klassen i kolonierna för att legitimera sitt förtryck. När Napoleon Bonaparte anlände till Egypten tog han inte bara med sig militär, utan skapade en islamolog-armé som tillsammans med de uppköpta lärda i landet legitimerade Napoleons orientalism och kolonialism. De uppköpta lärda och de franska islamologerna benämns i Kultur och Imperialism av Edward Said som ”rationaliserande språkrör” för Napoleons invasion av Egypten 1798.

Den uppköpta intellektuella klassen är självförvållade fångar som försöker leva med den påstådda objektiva ontologin tillhörande makten samtidigt som de sägs företräda den förtryckta gruppen. De framställs ofta, i sammanhang där makten behöver legitimera insatser mot den förtryckte, som tvåfaldiga experter; å ena sidan har de studerat på ”våra” lärosäten, å andra sidan är denne en ”inföding”. Om något någonsin var felaktigt var det när Jean-Paul Sartre i förordet till Frantz Fanons Jordens Fördömda hävdade att tiden var förbi då ”européer prisbelönade intellektuella från kolonierna”. Om han inte hade föregått Fanon i texten, som påpekade att i kolonin tror den intellektuella sig veta bättre än den förtryckta formlösa massa han ständigt definierar, ständigt pratar om och ständigt försöker representera, hade slutsatserna varit mindre naiva.

Närhelst det har existerat motstånd mot maktens förtryck har två saker alltid skett; makten har mobiliserat intellektuella för att övertyga de förtryckta antagonisterna om varför de ska hålla sig på sin kant, men också efterlyst ”infödingars” röster som inifrån kunde argumentera för maktens hållning. Om makten har en stereotyp och förenklad bild av kvinnoförtryck som ett kulturproblem framhäver då makten intellektuella som kan ”bevisa” att så är fallet, samtidigt som makten handplockar ”infödingen” som kan ”vittna” om att det är ett kulturproblem. Nu är kultur-kvinnoförtryck ett exempel av många, men dessa två händelser är alltid förekommande i olika former. De intellektuella skäms inte för sitt förräderi, medan infödingen kan skatta sig lycklig över de materiella vinster han eller hon ”förtjänat”.

Kolonialismens metoder är utdaterade i många fall, däremot är motiven ständigt levande och har återfötts i den eurocentriska värld som kolonialismen skapat. ”Infödingen” har bytts ut mot ”invandraren” och platser har lagts till – bland annat förorterna i Sverige. De intellektuella lever samtidigt i en chimär av frihet. Edward Said säger det bäst i sin Representations of the Intellectual; en intellektuell som tjänar och blir samtidigt belönad av staten har frångått att ge kritiska och självständiga svar till problemformuleringar. De är maktens förlängda armar för att göra som den vill. De är ”rationaliserande språkrör”.

När det nu i Sverige är säsong för ”islamistjakt” och terrorhysteri är det på sin plats att mobilisera intellektuella och så kallade sanningssägande invandrare. I denna kontext träder ett namn fram som ständigt lånar ut sig själv, utan att någonsin ifrågasättas: Mohammed Fazlhashemi. ”Utredningen tackar […] Mohammed Fazlhashemi”, ”följande personer har varit förordnande som experter i utredningen […] professor Mohammed Fazlhashemi” som det står på Nationella Samordnaren mot Våldsbejakande Extremisms hemsida samt i utredningen När vi bryr oss. Professor Fazlhashemi dyker upp överallt – och inte någonstans är det kritiska svar, utmanande av problemformuleringar och ifrågasättande av de stereotyper som upprepas. Han accepterar dem, approprierar dem och talar utifrån dem. Han undantar sig inte att sätta etikett på moskéer han aldrig besökt eller personer han aldrig pratat med; extremism, terrorism, jihadism, wahabism, salafism och andra indignerande termer. Han slänger sig, trots vetskapen om den politiserade kontext diskussioner om islam och muslimer befinner sig, med termer som islamism. Trots vetskapen om att allmänheten som läser och lyssnar till hans ord inte har den akademiska definition han bekänner sig till.

Jag kom i kontakt med professor Fazlhashemi första gången 2008 när jag tog en kurs på Umeå Universitet i Mellanösterns moderna historia. Det var något som då slog mig; när han pratade om Mellanösterns folk skrattade han och gjorde det nästan med en förnärmande röst. Till kursen fick vi läsa hans egen bok Occidentalism, som mest kan beskrivas som en ironisk travesti av Edward Saids Orientalism. På sida efter sida förminskas kolonialismen, och kausaliteten för den situation Mellanöstern befinner sig är tydligt eurocentriska förklaringar. Muslimsk systemkritik i väst omnämns som ”islamism” och islamism förklaras som ett resultat av muslimernas ”brist på demokrati”. När kolonialismen nämns är det i förbifarten och ofta med förminskade ordalag. Modernitet beskrivs som en enkelriktad relation – från Väst till resten – och något som endast mäts i eurocentriska mått. Han förklarar det bäst själv: ”Hos den bildade eliten märktes ett nyvaknat intresse för Europa, vilket kom i uttryck i ett intresse för moderniteten i alla dess former, för upplysningens ideal och för den framstegstro som är förknippad med dem”. Måhända att beskrivningen ironiskt nog kan appliceras på honom själv, men detta reduktionistiska och eurocentriska återgivande av den så kallade ”muslimska världen” är i själva verket ett avslöjande för vems ärenden Fazlhashemi går.

Visst ska det också påvisas att Fazlhashemi påtalat kolonialismens effekter på den så kallade muslimska världen och varit aktiv i att utmana rasistiska föreställningar. Han var bland annat med i en panel arrangerad av S:ta Katharinastiftelsen där en man i publiken hävde ur sig rasism riktad mot honom och en annan debattör, men han svarade briljant att ”sanningen har många sidor. Väljer man att bara se en sida, ja då våldför man sig på verkligheten”. Problemet är att Fazlhashemi själv ständigt våldför sig på verkligheten. I sin bok Vems Islam? kritiserar han de cementerade bilderna av muslimer som existerar, men endast för att på nästa sida själv reproducera dessa fasta kategorier. Han felöversätter islamisk terminologi för att passa in; salafist blir bokstavstroende, trots att dhahiri är den rätta benämningen för bokstavstroende (och en av de många rättsskolor som förkastas av majoriteten av muslimer i världen). Han uppvisar ständigt denna humanistiska schizofreni; han är anti-islamofob men stödjer den statligt sanktionerande islamofobin i form av terrorlagstiftningen. Ingen har till dags dato heller ifrågasatt att Fazlhashemi själv bekänner sig till en viss tradition av dessa ”islamer” han tar upp – en viss islam som ironiskt nog anser sig vara mer rättroget än andra ”islamer”.

Som intellektuell har man ett ansvar. Edward Said berättar i Representations of the Intellectual att han flertalet gånger blivit tillfrågad av media om att bli en avlönad konsult, vilket han vägrat att vara, eftersom det skulle innebära att bli reducerad till det rådande politiska språkbruket och samtidigt låna ut sig till det dominerande konceptuella ramverket. Fazlhashemi har uppenbarligen inte haft problem med att helt anamma det rådande språkbruket samtidigt som han utnyttjar sitt ”inifrånperspektiv” till att deklarera andra muslimer som onda. Det är i slutändan där vi landar; Fazlhashemi, likt Hanna Gadban och Nalin Pekgul, framställer sig själva som ”goda muslimer” i kontrast till ”de andra”, ”de onda”. De kategoriserar andra muslimer och utnyttjar majoritetssamhällets fördomar för att deklarera andra som det sekulära samhällets heretiker (jag ger några exempel i slutet av inlägget). Professor i statsvetenskap, Mahmood Mamdani, påpekar i boken Good Muslim, Bad Muslim att denna dubbelhet upprepas ständigt och uppvisas i medier i olika former; den ”goda muslimen” är modern, sekulär och västvänlig medan den ”onda muslimen” är dogmatisk, antimodern och våldsamt smittsam. Detta islamofobiska angreppssätt har länge varit en metod för söndring; en slutsats om att det pågår, om inte fysiskt, ett teologiskt inbördeskrig mellan muslimer. Fazlhashemi tycks stödja tanken.

Frantz Fanon påpekar: ”Den intellektuelle, som för sin del kunnat hålla med kolonialisten på det allmängiltiga, abstrakta planet, kommer nu att kämpa för att kolonialisterna och de kolonialiserade skall kunna sammanleva i en ny och bättre värld. Men vad han inte inser, eftersom kolonialismen har genomsyrat honom med hela sitt tänkesätt, är att kolonialisten i det ögonblick det koloniala tillståndet upphört inte längre har något intresse av att stanna kvar, inte längre har något intresse av samexistensen.” Jag förstår att Fazlhashemi kan ha bra avsikter, men det hjälper inte oss. Muslimer behöver ”infödda” intellektuella som kan röra sig bland de ”kontrastrika” muslimerna – inte ständigt ta avstånd från de som inte tillfredsställer våra arbets- och uppdragsgivare. Det är ett svårt uppdrag och få kommer klara det.

I slutändan behövs intellektuella som kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt; bekämpa den påtagliga anti-muslimska rasismen, ifrågasätta systemkritiskt de premisser och slutsatser som utiliseras i terrorlagstiftningen samt förstå den komplexitet som omger det politiserade samtal som äger rum i Sverige om islam och muslimer.

Det är inte lätt för någon. Jag vet. Men det gäller att inse detta.

DISCLAIMER: Utifrån ett islamiskt perspektiv ska naseeha ges till personer som begår fel i det fördolda. Jag gör detta offentligt av flera skäl, men främst för att Mohammed Fazlhashemis förehavanden varit offentliga och därmed behövs en offentlig motpol. I slutändan önskar jag att Fazlhashemi öppnar dörrar för dialog med muslimska företrädare och gräsrötterna snarare än att prata över och gå runt dem, så som det sker idag.

 

BIHANG

  • – I och med att det är de som håller i pengarna och när de får majoritet i styrelsen så kan de också sätta agendan för vilken tolkning av islam som ska vara rådande i de här församlingarna i de här moskéerna, och i och med att de följer den här pietistiska, salafistiska traditionen så blir det blir en ganska konservativ, bokstavstrogen tolkning, säger Mohammad Fazlhashemi. (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=6317875)
  • IS världsbild har emellertid fördömts av muslimer. Bland annat av sunniislams främsta lärosäte al-Azhar och dess shiitiska motsvarighet i Najaf. Den skarpaste kritiken kommer dock från en förnuftsorienterad teologisk tolkningstradition inom islam som dömer ut IS handlingar som ren och skär ondska. (http://www.svd.se/muslimer-terrorns-skarpaste-kritiker)
  • – Utan tvivel. Det här är en imam vid en svensk moské som väldigt explicit hyllar IS, en terrorsekt. Vi vet vad de är kapabla till. Det handlar om grova brott mot mänskliga rättigheter, halshuggningar av oskyldiga. Men huruvida moskén i Gävle eller Uppsala står för samma åsikter är ändå en annan fråHan beskriver Abo Raad som en företrädare för salafismen, en inriktning av islam som handlar mycket om att återgå till den allra tidigaste formen av islam. Både IS och al-Qaida ser sig som salafister. – Det är ett drömsamhälle som aldrig har funnits. Det finns salafister som ser rekonstruktionen av det ”urislamiska” idealsamhället som ett avlägset mål, medan andra grupper, som exempelvis IS, verkar för att förverkliga detta utopiska enhetssamhälle redan nu. (http://www.unt.se/uppland/uppsala/det-ar-en-imam-som-hyllar-is-3886788.aspx)
  • – Man har inte gjort upp med det här att man skickar dubbla budskap. Och det är det som är det problematiska. Om man inte lyckas göra upp med det här internt, och själva inte tar initiativ till att göra det, då kommer det i stället utifrå Muslimfientliga grupper som ifrågasätter muslimers rätt att vara här, säger Mohammed Fazlhashemi som är professor i islamsk teologi (http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/737609-moske-hotar-polisanmala-svt-efter-uppdrag-granskning)
Annonser