Avkoloniseringens initiering

För många är det smärtsamt att fråga mig direkt vad för slags muslim jag är så de frågar mig istället vad jag anser om olika saker, om olika fenomen, om olika människor och om olika ideologier. I sin rädsla för att erkännas som rasister och för att inte framstå som rasistiskt färgade av att tänka i termer av ”goda” och ”onda” muslimer undrar de vad jag tycker om homosexualitet, om kvinnor eller om judar. Säger jag att jag är emot homosexualitet då vet de exakt vad för slags muslim jag är – de vet exakt vilket fack jag tillhör. Säger jag däremot att jag är för homosexualitet så omfamnas jag i en kakofoni av gillande, uppmuntrande och ren och skär exotism – en känsla av att inte vara ”lika dålig” som ”de andra” muslimerna. Tanken om varför jag anses ha privilegiet att ”tolerera” människor baserat på deras läggning får aldrig slå rot, utan man tillskriver muslimen det paradoxala att både vara ociviliserad och att kunna ersätta civilisationen så som vi känner till det med ett annat slags levnadssätt. Det motsägelsefulla i att både existera i periferin, i de mest marginaliserade av platser i Väst och bland de mest konfliktfyllda och fattiga i Öst, samtidigt som muslimen är så pass mäktig att hon bedriver någon slags historisk konspiration för att ta över hela världen. En oxymoron. Ett perverst monster. På något sätt har det blivit att de med minst global makt samtidigt ska ta ställning till saker som andra har makt att påverka, så som global antisemitism och homofobi.

Det är, som W.E.B. Du Bois påpekade, en besynnerlig känsla av att ständigt behöva förhålla sig till resten av världen utifrån resten av världen. Det blir aldrig en möjlighet för muslimen att anskri sig själv utan det är ständigt i skuggan av vitas frågor – som inte bara är vänliga frågor utan strängt inramade förhör – som muslimen existerar. Att vara muslim är inte att vara en religiös individ ständigt sökande efter Allahs välbehag, utan en anslagstavla för olika krafter att tävla om affischering på. Vem sätter rätt etikett på muslimerna? Vem talar för muslimerna? Vem ska vi framhäva som en bra muslimsk förebild? När går gränsen för vad ”vi” tolererar som ”islam” och när blir det ”islamism”?

I Sverige tar detta sig i uttryck på de mest banala av sätt. Det finns primärt sex rep runt muslimens hals, varav alla sex dras åt olika håll; det är fascismen, högern, vänstern, opportunistiska icke-muslimska icke-vita, husmuslimer och religiösa extremister (i enlighet med det islamiska konceptet ghuloow – tro inget annat). Medan muslimen, precis som alla andra människor, försöker att leva sitt liv med problem, måste hon också vara lokal, nationell, global och undergiven andra former av system. Muslimen har inte rätt att opinionsbilda utifrån egna moraliska ståndpunkter utan måste använda ”våra” idéer för att opinionsbilda kring. Muslimen ska helst inte synas och inte märkas, och likt juden borde muslimen assimileras in i majoriteten; problemet är att muslimiteten har blivit en raslig egenskap och även när muslimen kan gömma sig – göra sig osynlig som vit – har många av hennes trosfränder en omöjlig uppgift på grund av deras fenotypiska drag.

Att vara muslim är att vara en paradox; eller rent av, det är inte att vara människa utan att vara en projicering av idéer av vad en muslim är. Att vara muslim är att vara islam. Som muslim får man islam med modersmjölken och därför anses varje handling som en muslim gör eller varje åsikt en muslim uttrycker vara islam. Muslimen är inte längre en människa utan är en idé som ”vi” måste bekämpa. Därmed är det muslimer som måste bekämpas.

Medan muslimen – precis som alla andra människor – försöker att resonera och sortera de sociala problem hon kantas av får hon aldrig det lugnet som krävs för att ta sitt folk framåt. För muslimen vill existera som nationell och muslim; som en nationalitet och en religion; och i Sverige som svensk och muslim. Muslimen ser ingen motsägelse i att vara båda två; medan hennes nationalitet definierar de rum hon rör sig i, är religionen hennes moraliska kompass för hur hon rör sig i dessa rum. Men muslimen vägras denna naturliga dubbelhet utan pådyvlas ställningstaganden; ”du får bara vara muslim så länge du inte går utanför de ramar vi anser är tolererat” ropar de sex repens herrar. Samtidigt anklagas hon för att inte ta itu med sociala problem bland sitt folk – ”ni är homofober!”, ”ni är antisemiter!”, ”ni är demokratifientliga!”, ”ni är kvinnofientliga!” – eller av religiösa extremister: ”ni är för svaga!”

I dessa sex reps fasta grepp är det smartaste inte att försöka tillfredsställa alla, utan att tillfredsställa ingen. Det smartaste är inte att få högerns bidrag och vänsterns solidaritet, utan att förkasta de båda två. Det smartaste är inte att ”ta debatten” med fascister eller att försöka övertyga opportunistiska icke-muslimska icke-vita att ta vår sida. Det smartaste är inte att ställa upp när vita anordnar debatter mellan dig och onkel toms för att sedan titta på som om ni var en reality show på TV. Det smartaste är att vägra allt. Den högsta aktivismen är att gå när alla andra springer.

Men frågorna kvarstår och muslimen får inte chans att begrunda de: Vad är islam? Hur ser den icke-eurocentriska muslimska kunskapsproduktionen ut? Existerar den? Eller är det flera hundra år av reaktioner mot kolonialism som fortfarande producerar labila förklaringar på moderna problem? Är det fortfarande i skuggan av eurocentrism som vi existerar? Finns det möjlighet för oss att resa oss från intellektuell massimpotens och bli en självständig kraft i världen?

Vi måste börja förstå realiteten. Vi måste börja rannsaka vår existens utifrån vår historia, vår historiska geografi, vår teologi, vår vetenskap – inte bara som ett svar på andras. Vi måste förstå migrationsflöden och global rättvisa. Vi måste förstå varför den religiösa extremisten och husmuslimen finns.

Två av de sex som håller repen runt muslimens hals är själva offer för antimuslimism – extremisten och husmuslimen. Extremisten ser sin spegelbild i muslimen – underkuvad, förlöjligad och fråntagen alla sina rättigheter som människa – och försöker att krossa varje spegelbild. Extremisten vill inte se sig själv, för när extremisten ser muslimen ser hon hur underkuvad, förlöjligad och förtryckt hon själv är. Extremisten tror att om hon eliminerar muslimen så försvinner spegelbilden; helt omedveten om att extremism föder extremism och därmed blir extremisten någon annans spegelbild. Extremisten äter upp sig själv.

Husmuslimen är slutprodukten av rasismen. Helfabrikat. Husmuslimen hatas av muslimen men muslimen förstår inte att husmuslimen är rasismens största offer. För muslimen verkar husmuslimen gå de fyra återstående repens ärenden, men husmuslimen är en förvirrad person som mentalt rubbats till att tro att de fyra återstående repen är de enda av människor och för att bli människa måste man överge sig själv. Likt extremisten ser de muslimen som spegelbilder och hur de hatas, hur de förnedras och hur de inte lyckas formulera ett bra försvar. Istället för att likt extremisten försöka eliminera muslimen börjar de istället att identifiera sig som naturliga handdockor till de fyra återstående repen. De gillar uppmärksamheten och likt barn gillar de bebisspråket de tilltalas med av de fyra återstående repen – ”Vad modig du är!” säger de fyra repens herrar till husmuslimen, som ler åt den unika position hon fått. De blir den förlängda armen av de fyra återståendes agendor, fördomar och tankar. De blir alibis. De blir viktiga nickdockor när de fyra återstående repen behöver någon som kan ge eko för deras föreställningar.

Med extremisten kan dialog fungera, men med husmuslimen är det svårt. Extremisten har stark passion mot förtrycket men en förfärlig metodologi till förfogande att handskas med det. Extremisten vet vad hon förkastar, men ingen aning vad hon vill ersätta det med. Husmuslimen är däremot fastkedjad och högt upp i tornet. Hon bjuds nu in till TV-soffor, får vita vänner, blir klappad på, får pengar, får skriva böcker och bjuds in som expert på muslimer. Hon framställs som idealmuslimen – fast det är bara i kontrast till muslimen hon är idealet. Utan muslimen eller extremisten är hon själv muslimen och därmed är det en självbesegrande position hon intagit. Hon ger uttryck för att ”islam måste reformeras” men husmuslimen syns aldrig i muslimska sammanhang och har inte den gräsrotskontakt med muslimer som krävs för att dra sådana slutsatser. Det absurda är att en person som inte lever bland muslimer, inte umgås med muslimer, inte studerat islam, inte deltar på muslimska aktiviteter framställs som idealmuslimen. Husmuslimen är grisen som gal, katten som skall, musen som röt.

Husmuslimen och extremisten håller båda varsitt rep runt muslimens hals, men de i sin tur har varsitt koppel. Extremisten är en reaktion och inget annat. Hon har blivit nidbilden som de fyra resterande talat om. Husmuslimen är också kopplad men hon lever i skuggan av nidbilderna och stereotyperna av muslimen, ständigt i kamp för att tvätta bort muslimitet från sin kropp – ”Jag vill bara bli accepterad” eller ”Jag är inte som de andra”.

Men vem är muslimen? Och vilka är de återstående repen? Vad innebär det att vara muslim i sin helhet? I relation till omvärlden?

Muslimen är trött. Hon är trött på att fredagspredikan aldrig berör lösningar för de problem hennes trosfränder har. Hon är trött på att höra ännu en allmän påminnelse under fredagspredikan trots att en moské blivit attackerad, trots att en syster blivit bespottad, trots att den globala situationen är icke-vita till nackdel eller trots att media återigen ljuger om hennes tro. Hon vill ha problemformuleringar och hon vill ha lösningar. Hon är trött på falska fromhetsfraser som slängs runt utan någon uppbackning. Hon är trött på passionerade föreläsningar och tal av personer, eller demagoger, som samtidigt inte är redo att ta ledarskapet. Hon är trött på att se muslimska ledare leva bra liv medan den globala situationen för människor världen över ser ut som det gör.

Muslimen har börjat vakna.

Annonser