Söndra och härska: Hur muslimer aktivt förhindras mobilisering och organisering

Besegra dem i detaljerna: söndra och härska-strategin. Titta på delarna och klura ut hur man kan styra de enskilda delarna, skapa oenighet och hur man utnyttjar detta.
– Robert Greene, 48 laws of Power

Det finns ett ord för den process som muslimer, både i Sverige men också globalt, utsätts för. Detta ord är som många andra klurigt, men kan man inte identifiera ett problem är det också svårt att bekämpa det.

Ordet jag syftar på är atomisering. Atomisering innebär i sin korthet att dela ting till så små beståndsdelar som möjligt att det blir omöjligt för en helhet att finna rimliga kopplingar till varandra. Dvs i sammanhanget, att bryta ner en grupp till så små delar som möjligt, att en solidaritet baserat på en gemensam identitet inte kan växa fram och ligga som grund för organisering.

Den atomisering som nu både öppet och subtilt äger rum globalt syftar till att omöjliggöra organisering och därmed också ett meningsfullt motstånd mot det system som förtrycker och skapar orättvisor. Fråntar man det som knyter människor samman lyckas man också att påtvinga ställningstaganden från människor mot varandra. Atomisering är ingen främmande metod i Sverige – tvärtom har man i Sverige arbetat aktivt med att lyfta atomiserade former av motstånd, ofta de som är vända inåt, så som ”förortsfeminister”, HBTQ-fobi bland minoritetsgrupper, rasism mellan olika grupper osv. Man uppmuntrar att offentligt hänga ut ”onda” individer och grupper från den ”egna gruppen” för att på så sätt omöjliggöra effektiv mobilisering mot den genomsyrande rasismen och imperialismen.

En mobilisering mot rasism som ständigt frångår den gemensamma nämnaren och ständigt behöver adressera så många beståndsdelar som möjligt blir till slut självbesegrande. Mobiliseringen blir omöjlig.

2014 släppte t ex Ivar Arpi genom den svenska tankesmedjan Timbro en rapport med titeln Vem representerar svenska muslimska väljare?. I rapporten, men också i efterföljande artiklar och reportage kopplade till rapporten, framhölls ofta att det var problematiskt att Sveriges största muslimska organisation talade om ”muslimer”. Även Professor Göran Larsson från Göteborgs Universitet har talat om ”vilka muslimer” som ”hörs i medierna”.

Även om Islamiska Förbundet, som var i huvudfokus för Arpi och Larsson, aldrig gjort anspråk på att tala för alla muslimer, utan talade i termer av rättigheter och rasism generellt och påtalade de orättvisa strukturerna i samhället, kritiserades de för att ”tala för mycket”. Att ens föreställa sig snarlik kritik gentemot t ex Greenpeace (”ni representerar inte alla miljöaktivister”) eller Liberala Kvinnor (”ni representerar inte alla kvinnor, inte ens alla liberala kvinnor”) uppenbarar sig befängt. Trots denna insikt så köptes problemformuleringen som Arpi och Larsson lade fram ganska så enkelt.

Atomiseringen togs till nästa steg.

big_thumb_a3089017e8d45db83c227f186c024edd

2007 släppte den USA-finansierade tankesmedjan RAND rapporten Building Moderate Muslim Networks som föreslog för den dåvarande amerikanska regeringen att man skulle identifiera ”moderata” och ”demokratiska” muslimer för att främja en tolkning av islam som går ihop med amerikanska intressen, enligt rapportens egna formulerade syfte. Man föreslår att skapa nätverk för att mobilisera ”moderata” muslimer. På sidan 66 i rapporten skrivs t ex hur man kan känna igen en ”moderat muslim”, under titeln Characteristics of Moderate Muslims. En av frågorna som är en kvalitetsmarkering för om någon är en ”moderat muslim” på riktigt är att man inte förespråkar våld – ironiskt nog är själva tankesmedjan RAND en av den amerikanska arméns uppdragstagare.

Rapportens slutsatser likställer ”Västs krig” med ”radikal islam” med Kalla Kriget. Det går inte att tolka rapporten på något annat sätt än förfiningen av strategin av att söndra och härska. Rapporten identifierar bl a ”wahhabis”, ”salafis”, ”sufis” och ”traditionalister” och sätter de inbördes emot varandra, men också i kontrast till ”liberala muslimer”, ”sekulära muslimer” och ”moderata sufis och traditionalister”. Rapporten är också ett bidrag till det allt mer dominerande betoningen inom akademin på sufismen och dess attraktivitet, så som Professor Farid Esack påpekar i sin text Redeeming Islam: Constructing the Good Muslim Subject in the Contemporary Study of Religion. Esack påpekar att majoriteten av den akademiska forskningen kring islam rationaliserar imperialism.

Jag har tidigare skrivit om de internaliserade effekterna av rasism på många olika platser och många olika sätt (se 1, 2, 3, 4 – för att nämna några). Atomiseringen leder självklart också till fördjupanden av många internaliserade former – inte minst vaneföreställningar om att att man är ”postkolonial”, när man i själv verket är ett rationaliserande språkrör för rasism och kolonialism. Det leder bland annat till självhat och gör muslimer allmänt vaksamma, i det närmast paranoiskt beredda för att identifiera och peka ut varandra som ”wahhabis”, ”salafis”, ”sufis” osv. Atomiseringens effekter är alltså total.

Det handlar inte om huruvida det finns inbördes skillnader mellan olika muslimska grupper eller inte (vilket det gör). Förtrycket som sådant existerar mot de som läses som muslimer, och om den kontext som kriget mot terrorismen existerar i lärt oss något, vet vi att rasismen inte behöver ”riktiga” muslimer för att angripa islamofobiskt, som många sikher fått erfara. Att själv-atomisera kampen mot rasism baserat på dessa skillnader är att frånkoppla islamofobi från det maktperspektiv som föder det. Rasismen är totalt likgiltig inför det faktum att personer erkänner sig som sunni, shia, HBTQ, man, kvinna, transperson, ahmadiyyah – t o m kristna araber. Har man ett ”muslimskt utseende” enligt raslogiken, så rasifieras man som muslim och därmed tvingas in i rastänkets konsekvenser. (Detta ska inte läsas som om jag avfärdar dubbel/trippel utsatthet, vilket är något annat och inte det jag påtalar.)

Atomiseringen är en fokusförskjutning. Det tvingar oss in i kolonialismens logik.

Att atomisera en förtryckt grupp är inget nytt påfund och strategin att söndra och härska är äldre än någon levande människa. Men det är uppseendeväckande att det både nationellt och internationellt existerar strategier för att atomisera muslimer till så pass små beståndsdelar att formulera en gemensam sak blir omöjligt och det samtidigt internaliserats i muslimska led utan ett enda ordentligt utmanande.

Atomiseringen har helt enkelt slagit rot. Det är dock vår uppgift att utmana den. Lösningen är bland annat att solidarisera och hitta gemensamma nämnare – som t ex avkolonialisering och dekolonialt tänkande.

(TIPS: Läs gärna Sandew Hiras kritik av begreppet intersektionalitet, http://www.din.today/a-decolonial-critique-of-intersectionality/ – ett intressant inlägg om begreppet, vars länk inte innebär att jag håller med om allt)

Trumps Triumf: Kommer Sverige lära sig av Demokraterna i USA?

Diskussionerna går heta efter valet av Donald Trump som USAs näste president; hur kunde det bli så här? Vad innebär det med en president som uttryckt sig rasistiskt, sexistiskt och även tror på konspirationsteorier så som att klimathotet är kinesiska påhitt?

Hundratals analyser har skrivits och förklaringarna är många; allt från vems fel det var till vad man borde ha gjort innan.

Oavsett varför det blev som det blev finns det lärdomar som vi i Sverige kan kan ha nytta av nu när vi ser Sverigedemokraterna (SD) växa allt mer och som också lyckats kanalisera de känslor som man menar är Trumps motsvarigheter i Sverige. Om Sverige ska bli ett jämlikt och framgångsrikt land behöver partier tänka igenom sina strategier, annars finns risken för att man både fördjupar de effekter som uppstått som ett resultat av rasismen, men också att man eskalerar en växande frustration hos den vita medel- och arbetarklassen.

Sverige behöver tänka på följande:

1. Skyll inte rasismen och ojämlikhet på SD:s väljare

Trump lyckades mobilisera en allt mer missgynnad, förbisedd och ignorerad vit medel- och arbetarklass (hädanefter VMA) och kanalisera deras frustration in i en redan etablerad rasistisk struktur. Sedan USAs maktelit – med ett brett stöd – lanserade Kriget mot Terrorismen och senare invasionen och den påföljande ockupationen av Irak har USAs VMA blivit allt mer alienerade än vad man varit van vid. 2008 års Finanskris gjorde inte saken bättre. VMA såg en allt mer rikare överklass samtidigt som de, så som Glenn Greenwald uttrycker det, ständigt hånades, förminskades och ignorerades.

Trump (likt SD) var framgångsrik i att kanalisera dessa känslor och tankar till att attackera minoriteter – grupper som hade och har haft absolut noll roll i någotdera av de tragedier och prövningar som åsamkats dessa väljare.

De som har haft makten i Sverige har istället för att erkänna, reformera och justera för de misstag man har gjort satsat mycket på att demonisera de som fallit offer för deras politik, och därmed mobiliserat en motreaktion. Man har, som Greenwald skriver, befriat sig själva från det ansvar man har och istället läggs mycket energi på att fingerhutta mot SD och deras väljare. Den ojämlikhet vi ser i Sverige som går längs en raslinje – där människor som ses som icke-vita (så kallade ”invandrare”) lever i sämre bostäder, har lägre lön, lever kortare liv och där rasismen tar sig i uttryck materiellt – har varit effekten av en politik som alla riksdagspartier, just förutom SD, bidragit till. Att skifta fokus på rasismfrågan till att handla om SD och deras väljare är alltså en avledningsmanöver och ett sätt att inte behöva ta ansvar för ens egen roll i den rasojämlikhet som råder i Sverige. Jag tar upp mer om denna fråga vid nästa punkt.

I USA valde Clinton och hennes supportrar att håna Trump och hans väljare istället för att prata om den ojämlikhet som man själva varit med och skapat. Clinton har alltid setts som en del av den maktelit som Trump lyckades kraftsamla mot (trots att han själv också är en del av det och länge varit en av världens rikaste människor). Bernie Sanders, däremot, valde att attackera den strukturella och institutionella ojämlikheten och var därmed också en kandidat som kunde ha fått många röster från den rörelse som Trump lyckades mobilisera. Demokraterna valde att istället lyfta fram en kandidat som så tydligt gjort många övertramp samt varit en del av det ”Wall Street-pack” som Trumps väljare uttrycker sin frustration mot.

I Sverige behöver vi lära från detta – istället för att likt Demokraterna fingerhutta mot Trump (i Sveriges fall, SD) och deras väljare borde partierna ta ansvar för den politik de bedrivit i många år och sedan erkänna sin roll i rasismen. Därefter bör man införa insatser som ordnar upp den strukturella ojämlikheten och nedmonterar den institutionella rasismen. Att ta en kamp mot SD är att bekämpa nyfascism men bevara rasism, medan att erkänna och attackera den rasism man själv bidragit till innebär att man också lyfter bort den grogrund där SD lyckas kraftsamla. Prioriteringarna måste förändras i Sverige.

2. Ta ansvar för rasismen och diskutera det som en fråga om resurs- och maktfördelning

2014 släpptes en rapport av Mångkulturellt Centrum där man intervjuade vita svenskar (rapporten använder begreppet ”majoritetssvenskar”) och deras syn på de förändringar Sverige haft och står inför. I en artikel på Svenska Dagbladet skrev rapportförfattarna:

Bland majoritetssvenskarna i studien dominerar en svenskhet som visserligen ser sig som antirasistisk men som ändå fortfarande indirekt utgår från släktskap och ras. Det som framför allt förenar många majoritetssvenskar i studien är en stark längtan tillbaka till 1900-talets Sverige då de socioekonomiska ojämlikheterna mellan olika befolkningsgrupper var mindre än i dag. Det handlar om en längtan efter ett samhälle som föreställs ha varit mer solidariskt och jämlikt men som också var homogent och präglat av en likhetsnorm. Det tycks med andra ord handla om en svenskhet som å ena sidan exkluderar de som framför allt inte kan passera som vita, men som å andra sidan samtidigt ser sig som antirasistisk.

I artikeln görs också slutsatsen att lösningen på SD:s valframgångar bland annat är att minska de klyftor som finns i samhället. I samma artikel skrev rapportförfattarna:

Vi kan därför inte enbart ägna oss åt att stigmatisera och demonisera SD:s väljare. I stället måste vi försöka lyfta blicken och bekämpa den hypersegregation som i dag råder på alla upptänkliga områden i samhället mellan majoritetssvenskarna och minoritetsbefolkningen liksom marginaliseringen av särskilt de synliga minoriteterna. Bara så kan vi förändra det hypersegregerade Sverige och därmed även i förlängningen underminera SD:s väljarbas.

Rapportens slutsatser har inte hörsammats överhuvudtaget. I Sverige har vi en dominerande antirasism som fokuserar uteslutande på Sverigedemokraterna, som om SD är källan till de rasbaserade klyftor vi har i samhället. Detta bottnar i att vi, precis som i många delar av det vi kallar ”Västvärlden” fortfarande har en förståelse av rasism som både fördjupar det rasbaserade förtrycket på de grupper som identifieras som ”de Andra” (så kallade ”invandrare”) men också främlinggör samtiden för många vita (”svenskar” eller ”västerlänningar”).

Rasismen ses enbart som anti-liberala och extremistiska ideologier och bygger nästan uteslutande på en förståelse av rasism som synonymt med nazism och fascism. Detta eurocentriska sätt att se på rasism bygger på det lidande som Hitler åsamkande mitt i Europa och kampen mot rasismen blir således en kamp mot organiserade individer som påminner om denna historia. Den eurocentriska antirasismen nödgar därför synliga och identifierbara rasister och är oförmögen att självkritiskt granska de strukturella och normaliserade formerna av rasism, trots synliga effekter. Lösningen blir enligt ett sådant förhållningssätt därför individuella insatser och reformer. Eftersom rasism enligt det eurocentriska konceptet förutsätter identifierbara rasister antas rasismen kunna stoppas genom utbildningsinsatser eller att skäl för människor att bete sig rasistiskt undanröjs.

Att se rasism på detta eurocentriska sätt möjliggör att vita svenskar som inte röstar på SD inte finner det konstigt att diskutera icke-vita t ex i termer av kostnader. Kitimbwa Sabuni skrev i en artikel att:

Antirasism handlar om omfördelning av makt och resurser. En verklig antirasistisk politik börjar därför inom partierna där vita människor måste träda tillbaka till förmån för rasifierade. Med det som början kan vi införa en politik som syftar till att reformera hela samhället för att nå rasjämlikhet. För mediernas företrädare handlar det om att utmana den oheliga pakten de har med den rasistiska opinionen och vita välmenande svenskar som håller maktperspektivet borta från diskussionen om rasism.

I den retorik som dominerar i Sverige belastas VMA med det de inte har mycket makt eller möjlighet att påverka. Dessutom kvarstår ett system som ger VMA incitament att inte behöva dekonstruera rasistiska föreställningar och förehavanden. Med andra ord är det systemet som i sig självt producerar rasister och grogrund för partier som SD. De är inte anomalier utan effekter av ett rasistiskt system.

Det är just detta system som behöver reformeras. Om inte övriga partier lyckas hitta strategier för att inte hamna där Demokraterna i USA gjorde, kommer SD få fritt fram för att kunna omförhandla rasrelationer i Sverige, som Sabuni skriver, där vita sätts främst. Men den framtiden kommer inte vara lön att vara efterklok i – rasismen är redan idag en fråga om hälsa och liv och död.

Fortsatt läsning:

Det intellektuella alibit

814738159_15890852902733708985

Jag läste någonstans att man inte ska följa den lärd som ständigt knackar på hos sultanen, utan söka upp de lärda vars dörrar sultanen knackar på, för medan den senare är fri är den förre ständigt på knä, lydig regenten att basunera ut politiserad – och därmed förvrängd – kunskap om politiska och sociala fenomen. Historien har lämnat många sådana utsagor om hur kolonialister köpte upp den intellektuella klassen i kolonierna för att legitimera sitt förtryck. När Napoleon Bonaparte anlände till Egypten tog han inte bara med sig militär, utan skapade en islamolog-armé som tillsammans med de uppköpta lärda i landet legitimerade Napoleons orientalism och kolonialism. De uppköpta lärda och de franska islamologerna benämns i Kultur och Imperialism av Edward Said som ”rationaliserande språkrör” för Napoleons invasion av Egypten 1798.

Den uppköpta intellektuella klassen är självförvållade fångar som försöker leva med den påstådda objektiva ontologin tillhörande makten samtidigt som de sägs företräda den förtryckta gruppen. De framställs ofta, i sammanhang där makten behöver legitimera insatser mot den förtryckte, som tvåfaldiga experter; å ena sidan har de studerat på ”våra” lärosäten, å andra sidan är denne en ”inföding”. Om något någonsin var felaktigt var det när Jean-Paul Sartre i förordet till Frantz Fanons Jordens Fördömda hävdade att tiden var förbi då ”européer prisbelönade intellektuella från kolonierna”. Om han inte hade föregått Fanon i texten, som påpekade att i kolonin tror den intellektuella sig veta bättre än den förtryckta formlösa massa han ständigt definierar, ständigt pratar om och ständigt försöker representera, hade slutsatserna varit mindre naiva.

Närhelst det har existerat motstånd mot maktens förtryck har två saker alltid skett; makten har mobiliserat intellektuella för att övertyga de förtryckta antagonisterna om varför de ska hålla sig på sin kant, men också efterlyst ”infödingars” röster som inifrån kunde argumentera för maktens hållning. Om makten har en stereotyp och förenklad bild av kvinnoförtryck som ett kulturproblem framhäver då makten intellektuella som kan ”bevisa” att så är fallet, samtidigt som makten handplockar ”infödingen” som kan ”vittna” om att det är ett kulturproblem. Nu är kultur-kvinnoförtryck ett exempel av många, men dessa två händelser är alltid förekommande i olika former. De intellektuella skäms inte för sitt förräderi, medan infödingen kan skatta sig lycklig över de materiella vinster han eller hon ”förtjänat”.

Kolonialismens metoder är utdaterade i många fall, däremot är motiven ständigt levande och har återfötts i den eurocentriska värld som kolonialismen skapat. ”Infödingen” har bytts ut mot ”invandraren” och platser har lagts till – bland annat förorterna i Sverige. De intellektuella lever samtidigt i en chimär av frihet. Edward Said säger det bäst i sin Representations of the Intellectual; en intellektuell som tjänar och blir samtidigt belönad av staten har frångått att ge kritiska och självständiga svar till problemformuleringar. De är maktens förlängda armar för att göra som den vill. De är ”rationaliserande språkrör”.

När det nu i Sverige är säsong för ”islamistjakt” och terrorhysteri är det på sin plats att mobilisera intellektuella och så kallade sanningssägande invandrare. I denna kontext träder ett namn fram som ständigt lånar ut sig själv, utan att någonsin ifrågasättas: Mohammed Fazlhashemi. ”Utredningen tackar […] Mohammed Fazlhashemi”, ”följande personer har varit förordnande som experter i utredningen […] professor Mohammed Fazlhashemi” som det står på Nationella Samordnaren mot Våldsbejakande Extremisms hemsida samt i utredningen När vi bryr oss. Professor Fazlhashemi dyker upp överallt – och inte någonstans är det kritiska svar, utmanande av problemformuleringar och ifrågasättande av de stereotyper som upprepas. Han accepterar dem, approprierar dem och talar utifrån dem. Han undantar sig inte att sätta etikett på moskéer han aldrig besökt eller personer han aldrig pratat med; extremism, terrorism, jihadism, wahabism, salafism och andra indignerande termer. Han slänger sig, trots vetskapen om den politiserade kontext diskussioner om islam och muslimer befinner sig, med termer som islamism. Trots vetskapen om att allmänheten som läser och lyssnar till hans ord inte har den akademiska definition han bekänner sig till.

Jag kom i kontakt med professor Fazlhashemi första gången 2008 när jag tog en kurs på Umeå Universitet i Mellanösterns moderna historia. Det var något som då slog mig; när han pratade om Mellanösterns folk skrattade han och gjorde det nästan med en förnärmande röst. Till kursen fick vi läsa hans egen bok Occidentalism, som mest kan beskrivas som en ironisk travesti av Edward Saids Orientalism. På sida efter sida förminskas kolonialismen, och kausaliteten för den situation Mellanöstern befinner sig är tydligt eurocentriska förklaringar. Muslimsk systemkritik i väst omnämns som ”islamism” och islamism förklaras som ett resultat av muslimernas ”brist på demokrati”. När kolonialismen nämns är det i förbifarten och ofta med förminskade ordalag. Modernitet beskrivs som en enkelriktad relation – från Väst till resten – och något som endast mäts i eurocentriska mått. Han förklarar det bäst själv: ”Hos den bildade eliten märktes ett nyvaknat intresse för Europa, vilket kom i uttryck i ett intresse för moderniteten i alla dess former, för upplysningens ideal och för den framstegstro som är förknippad med dem”. Måhända att beskrivningen ironiskt nog kan appliceras på honom själv, men detta reduktionistiska och eurocentriska återgivande av den så kallade ”muslimska världen” är i själva verket ett avslöjande för vems ärenden Fazlhashemi går.

Visst ska det också påvisas att Fazlhashemi påtalat kolonialismens effekter på den så kallade muslimska världen och varit aktiv i att utmana rasistiska föreställningar. Han var bland annat med i en panel arrangerad av S:ta Katharinastiftelsen där en man i publiken hävde ur sig rasism riktad mot honom och en annan debattör, men han svarade briljant att ”sanningen har många sidor. Väljer man att bara se en sida, ja då våldför man sig på verkligheten”. Problemet är att Fazlhashemi själv ständigt våldför sig på verkligheten. I sin bok Vems Islam? kritiserar han de cementerade bilderna av muslimer som existerar, men endast för att på nästa sida själv reproducera dessa fasta kategorier. Han felöversätter islamisk terminologi för att passa in; salafist blir bokstavstroende, trots att dhahiri är den rätta benämningen för bokstavstroende (och en av de många rättsskolor som förkastas av majoriteten av muslimer i världen). Han uppvisar ständigt denna humanistiska schizofreni; han är anti-islamofob men stödjer den statligt sanktionerande islamofobin i form av terrorlagstiftningen. Ingen har till dags dato heller ifrågasatt att Fazlhashemi själv bekänner sig till en viss tradition av dessa ”islamer” han tar upp – en viss islam som ironiskt nog anser sig vara mer rättroget än andra ”islamer”.

Som intellektuell har man ett ansvar. Edward Said berättar i Representations of the Intellectual att han flertalet gånger blivit tillfrågad av media om att bli en avlönad konsult, vilket han vägrat att vara, eftersom det skulle innebära att bli reducerad till det rådande politiska språkbruket och samtidigt låna ut sig till det dominerande konceptuella ramverket. Fazlhashemi har uppenbarligen inte haft problem med att helt anamma det rådande språkbruket samtidigt som han utnyttjar sitt ”inifrånperspektiv” till att deklarera andra muslimer som onda. Det är i slutändan där vi landar; Fazlhashemi, likt Hanna Gadban och Nalin Pekgul, framställer sig själva som ”goda muslimer” i kontrast till ”de andra”, ”de onda”. De kategoriserar andra muslimer och utnyttjar majoritetssamhällets fördomar för att deklarera andra som det sekulära samhällets heretiker (jag ger några exempel i slutet av inlägget). Professor i statsvetenskap, Mahmood Mamdani, påpekar i boken Good Muslim, Bad Muslim att denna dubbelhet upprepas ständigt och uppvisas i medier i olika former; den ”goda muslimen” är modern, sekulär och västvänlig medan den ”onda muslimen” är dogmatisk, antimodern och våldsamt smittsam. Detta islamofobiska angreppssätt har länge varit en metod för söndring; en slutsats om att det pågår, om inte fysiskt, ett teologiskt inbördeskrig mellan muslimer. Fazlhashemi tycks stödja tanken.

Frantz Fanon påpekar: ”Den intellektuelle, som för sin del kunnat hålla med kolonialisten på det allmängiltiga, abstrakta planet, kommer nu att kämpa för att kolonialisterna och de kolonialiserade skall kunna sammanleva i en ny och bättre värld. Men vad han inte inser, eftersom kolonialismen har genomsyrat honom med hela sitt tänkesätt, är att kolonialisten i det ögonblick det koloniala tillståndet upphört inte längre har något intresse av att stanna kvar, inte längre har något intresse av samexistensen.” Jag förstår att Fazlhashemi kan ha bra avsikter, men det hjälper inte oss. Muslimer behöver ”infödda” intellektuella som kan röra sig bland de ”kontrastrika” muslimerna – inte ständigt ta avstånd från de som inte tillfredsställer våra arbets- och uppdragsgivare. Det är ett svårt uppdrag och få kommer klara det.

I slutändan behövs intellektuella som kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt; bekämpa den påtagliga anti-muslimska rasismen, ifrågasätta systemkritiskt de premisser och slutsatser som utiliseras i terrorlagstiftningen samt förstå den komplexitet som omger det politiserade samtal som äger rum i Sverige om islam och muslimer.

Det är inte lätt för någon. Jag vet. Men det gäller att inse detta.

DISCLAIMER: Utifrån ett islamiskt perspektiv ska naseeha ges till personer som begår fel i det fördolda. Jag gör detta offentligt av flera skäl, men främst för att Mohammed Fazlhashemis förehavanden varit offentliga och därmed behövs en offentlig motpol. I slutändan önskar jag att Fazlhashemi öppnar dörrar för dialog med muslimska företrädare och gräsrötterna snarare än att prata över och gå runt dem, så som det sker idag.

 

BIHANG

  • – I och med att det är de som håller i pengarna och när de får majoritet i styrelsen så kan de också sätta agendan för vilken tolkning av islam som ska vara rådande i de här församlingarna i de här moskéerna, och i och med att de följer den här pietistiska, salafistiska traditionen så blir det blir en ganska konservativ, bokstavstrogen tolkning, säger Mohammad Fazlhashemi. (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=6317875)
  • IS världsbild har emellertid fördömts av muslimer. Bland annat av sunniislams främsta lärosäte al-Azhar och dess shiitiska motsvarighet i Najaf. Den skarpaste kritiken kommer dock från en förnuftsorienterad teologisk tolkningstradition inom islam som dömer ut IS handlingar som ren och skär ondska. (http://www.svd.se/muslimer-terrorns-skarpaste-kritiker)
  • – Utan tvivel. Det här är en imam vid en svensk moské som väldigt explicit hyllar IS, en terrorsekt. Vi vet vad de är kapabla till. Det handlar om grova brott mot mänskliga rättigheter, halshuggningar av oskyldiga. Men huruvida moskén i Gävle eller Uppsala står för samma åsikter är ändå en annan fråHan beskriver Abo Raad som en företrädare för salafismen, en inriktning av islam som handlar mycket om att återgå till den allra tidigaste formen av islam. Både IS och al-Qaida ser sig som salafister. – Det är ett drömsamhälle som aldrig har funnits. Det finns salafister som ser rekonstruktionen av det ”urislamiska” idealsamhället som ett avlägset mål, medan andra grupper, som exempelvis IS, verkar för att förverkliga detta utopiska enhetssamhälle redan nu. (http://www.unt.se/uppland/uppsala/det-ar-en-imam-som-hyllar-is-3886788.aspx)
  • – Man har inte gjort upp med det här att man skickar dubbla budskap. Och det är det som är det problematiska. Om man inte lyckas göra upp med det här internt, och själva inte tar initiativ till att göra det, då kommer det i stället utifrå Muslimfientliga grupper som ifrågasätter muslimers rätt att vara här, säger Mohammed Fazlhashemi som är professor i islamsk teologi (http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/737609-moske-hotar-polisanmala-svt-efter-uppdrag-granskning)

En kommentar kring rasism och vita konvertiter/revertiter

Muslimer utgör en kropp, som Profeten Muhammad (saw) påpekade och på flera andra platser i de islamiska urkunderna påvisas hur mänsklighetens geografiska och kulturella skillnader inte rangordnar människor i bättre och sämre. Ett rasistiskt synsätt och en hierarkisering av människor i bättre och sämre beroende på hur de ser ut, vart de kommer ifrån, vilket språk de pratar eller vilken kultur de anses tillhöra, är en synd.

Att vara konvertit är svårt på många sätt, som många vittnar om. Det är en kreolidentiet av något slag skulle jag påstå – att vara varken fullt ut vit och inte fullt ut icke-vit. Det är att vara ett mellanting och många av oss icke-vita som är födda i Sverige kan relatera till känslan av att ha denna dubbelhet. Vi behöver fler historier från er där ni berättar om era erfarenheter och vad er resa från icke-muslim till muslim gett er för infallsvinklar i samhällets rasistiska uppbyggnad. Många av de historier som florerar från konvertiter handlar främst om varför man blev muslim; vi behöver mer av era erfarenheter – vi andra behöver lära oss, vara ödmjuka och lyssna till era erfarenheter och förstå de utmaningar som uppstår i konverteringen.

Med det sagt finns det en hel del ignorans kring begreppet rasism bland muslimer, till den grad att konvertiter ibland anklagar födda muslimer för rasism. Trots att konvertiter delar historia och ofta hudfärgsnormen med majoritetssamhället som är rasister mot oss, blir er nya muslimska identitet ett slags alibi att påstå den rasistiska myten ”omvänd rasism” och man agerar ignorant kring de privilegier man har att passera som vit väldigt ofta. Jag har varit med om konvertiter som uttryckt sig klumpigt: ”jag har inte det kulturella bagaget som födda muslimer har” eller att man använder n-ordet och tror att genom sin konvertering är man nu icke-vit och kan därför appropriera kulturuttryck som är helt irrelevanta för ens islam-utövning.

En annan aspekt som framförs av många, både icke-vita och vita muslimer, är att kampen mot rasism ALLTID måste ske tillsammans, och man läser in en egen tolkning av Profetens hadith om enad kropp. Problemet med detta är att vita konvertiters erfarenhet av rasism börjar med konvertering. Vår erfarenhet börjar med vår födsel.

Att vara född muslim, eller att vara en icke-vit muslim, är att ha islam, inte bara som religion, utan också som en rasidentitet där det enda sättet att bli kvitt sin rasliga islam är att häda, utträda islam eller bli islamofob. De skilda erfarenheterna gör det i många sammanhang nödvändigt för icke-vita muslimer att agera separatistiskt.

Ett exempel för att tydliggöra varför vita konvertiter bör inse vikten av att låta icke-vita muslimer ha egna rum i fred är icke-vita konvertiter. En nära vän till mig, som konverterat, som kommer från Mellanöstern och en ursprungligen kristen familj har liknande erfarenheter som mig och andra icke-vita muslimer vad gäller rasism. Icke-vita muslimer utsätts för helt andra former av rasismer, medan vita konvertiter ofta bara drabbas av en form – islamofobi. Detta ger vitt skilda erfarenheter.

Med det sagt är inte detta ett sätt att hierarkisera människor i bättre och sämre; det är ett sätt för oss att bekämpa rasism på ett effektivt sätt. När konvertiter talar om sina erfarenheter så bör födda muslimer vara tysta och lyssna; när födda muslimer talar om sina erfarenheter bör konvertiter vara tysta och lyssna. Emellan där stödjer vi varandra, är allierade till varandra och fortsätter kämpa för total frihet, jämlikhet och rättvisa.

__

En sidnot; det samma gäller bröder som gör sig till talespersoner för beslöjade systrar. Ni har inte erfarenheten av att bära slöja och bör därför vara försiktiga med att uttala er om beslöjade kvinnors rättigheter, önskemål och krav. Var ödmjuka, backa undan och ge utrymme till systrar; du kommer att märka att de inte behöver din hjälp trots allt. Var bara ett stöd och var allierad.

Avkoloniseringens initiering

För många är det smärtsamt att fråga mig direkt vad för slags muslim jag är så de frågar mig istället vad jag anser om olika saker, om olika fenomen, om olika människor och om olika ideologier. I sin rädsla för att erkännas som rasister och för att inte framstå som rasistiskt färgade av att tänka i termer av ”goda” och ”onda” muslimer undrar de vad jag tycker om homosexualitet, om kvinnor eller om judar. Säger jag att jag är emot homosexualitet då vet de exakt vad för slags muslim jag är – de vet exakt vilket fack jag tillhör. Säger jag däremot att jag är för homosexualitet så omfamnas jag i en kakofoni av gillande, uppmuntrande och ren och skär exotism – en känsla av att inte vara ”lika dålig” som ”de andra” muslimerna. Tanken om varför jag anses ha privilegiet att ”tolerera” människor baserat på deras läggning får aldrig slå rot, utan man tillskriver muslimen det paradoxala att både vara ociviliserad och att kunna ersätta civilisationen så som vi känner till det med ett annat slags levnadssätt. Det motsägelsefulla i att både existera i periferin, i de mest marginaliserade av platser i Väst och bland de mest konfliktfyllda och fattiga i Öst, samtidigt som muslimen är så pass mäktig att hon bedriver någon slags historisk konspiration för att ta över hela världen. En oxymoron. Ett perverst monster. På något sätt har det blivit att de med minst global makt samtidigt ska ta ställning till saker som andra har makt att påverka, så som global antisemitism och homofobi.

Det är, som W.E.B. Du Bois påpekade, en besynnerlig känsla av att ständigt behöva förhålla sig till resten av världen utifrån resten av världen. Det blir aldrig en möjlighet för muslimen att anskri sig själv utan det är ständigt i skuggan av vitas frågor – som inte bara är vänliga frågor utan strängt inramade förhör – som muslimen existerar. Att vara muslim är inte att vara en religiös individ ständigt sökande efter Allahs välbehag, utan en anslagstavla för olika krafter att tävla om affischering på. Vem sätter rätt etikett på muslimerna? Vem talar för muslimerna? Vem ska vi framhäva som en bra muslimsk förebild? När går gränsen för vad ”vi” tolererar som ”islam” och när blir det ”islamism”?

I Sverige tar detta sig i uttryck på de mest banala av sätt. Det finns primärt sex rep runt muslimens hals, varav alla sex dras åt olika håll; det är fascismen, högern, vänstern, opportunistiska icke-muslimska icke-vita, husmuslimer och religiösa extremister (i enlighet med det islamiska konceptet ghuloow – tro inget annat). Medan muslimen, precis som alla andra människor, försöker att leva sitt liv med problem, måste hon också vara lokal, nationell, global och undergiven andra former av system. Muslimen har inte rätt att opinionsbilda utifrån egna moraliska ståndpunkter utan måste använda ”våra” idéer för att opinionsbilda kring. Muslimen ska helst inte synas och inte märkas, och likt juden borde muslimen assimileras in i majoriteten; problemet är att muslimiteten har blivit en raslig egenskap och även när muslimen kan gömma sig – göra sig osynlig som vit – har många av hennes trosfränder en omöjlig uppgift på grund av deras fenotypiska drag.

Att vara muslim är att vara en paradox; eller rent av, det är inte att vara människa utan att vara en projicering av idéer av vad en muslim är. Att vara muslim är att vara islam. Som muslim får man islam med modersmjölken och därför anses varje handling som en muslim gör eller varje åsikt en muslim uttrycker vara islam. Muslimen är inte längre en människa utan är en idé som ”vi” måste bekämpa. Därmed är det muslimer som måste bekämpas.

Medan muslimen – precis som alla andra människor – försöker att resonera och sortera de sociala problem hon kantas av får hon aldrig det lugnet som krävs för att ta sitt folk framåt. För muslimen vill existera som nationell och muslim; som en nationalitet och en religion; och i Sverige som svensk och muslim. Muslimen ser ingen motsägelse i att vara båda två; medan hennes nationalitet definierar de rum hon rör sig i, är religionen hennes moraliska kompass för hur hon rör sig i dessa rum. Men muslimen vägras denna naturliga dubbelhet utan pådyvlas ställningstaganden; ”du får bara vara muslim så länge du inte går utanför de ramar vi anser är tolererat” ropar de sex repens herrar. Samtidigt anklagas hon för att inte ta itu med sociala problem bland sitt folk – ”ni är homofober!”, ”ni är antisemiter!”, ”ni är demokratifientliga!”, ”ni är kvinnofientliga!” – eller av religiösa extremister: ”ni är för svaga!”

I dessa sex reps fasta grepp är det smartaste inte att försöka tillfredsställa alla, utan att tillfredsställa ingen. Det smartaste är inte att få högerns bidrag och vänsterns solidaritet, utan att förkasta de båda två. Det smartaste är inte att ”ta debatten” med fascister eller att försöka övertyga opportunistiska icke-muslimska icke-vita att ta vår sida. Det smartaste är inte att ställa upp när vita anordnar debatter mellan dig och onkel toms för att sedan titta på som om ni var en reality show på TV. Det smartaste är att vägra allt. Den högsta aktivismen är att gå när alla andra springer.

Men frågorna kvarstår och muslimen får inte chans att begrunda de: Vad är islam? Hur ser den icke-eurocentriska muslimska kunskapsproduktionen ut? Existerar den? Eller är det flera hundra år av reaktioner mot kolonialism som fortfarande producerar labila förklaringar på moderna problem? Är det fortfarande i skuggan av eurocentrism som vi existerar? Finns det möjlighet för oss att resa oss från intellektuell massimpotens och bli en självständig kraft i världen?

Vi måste börja förstå realiteten. Vi måste börja rannsaka vår existens utifrån vår historia, vår historiska geografi, vår teologi, vår vetenskap – inte bara som ett svar på andras. Vi måste förstå migrationsflöden och global rättvisa. Vi måste förstå varför den religiösa extremisten och husmuslimen finns.

Två av de sex som håller repen runt muslimens hals är själva offer för antimuslimism – extremisten och husmuslimen. Extremisten ser sin spegelbild i muslimen – underkuvad, förlöjligad och fråntagen alla sina rättigheter som människa – och försöker att krossa varje spegelbild. Extremisten vill inte se sig själv, för när extremisten ser muslimen ser hon hur underkuvad, förlöjligad och förtryckt hon själv är. Extremisten tror att om hon eliminerar muslimen så försvinner spegelbilden; helt omedveten om att extremism föder extremism och därmed blir extremisten någon annans spegelbild. Extremisten äter upp sig själv.

Husmuslimen är slutprodukten av rasismen. Helfabrikat. Husmuslimen hatas av muslimen men muslimen förstår inte att husmuslimen är rasismens största offer. För muslimen verkar husmuslimen gå de fyra återstående repens ärenden, men husmuslimen är en förvirrad person som mentalt rubbats till att tro att de fyra återstående repen är de enda av människor och för att bli människa måste man överge sig själv. Likt extremisten ser de muslimen som spegelbilder och hur de hatas, hur de förnedras och hur de inte lyckas formulera ett bra försvar. Istället för att likt extremisten försöka eliminera muslimen börjar de istället att identifiera sig som naturliga handdockor till de fyra återstående repen. De gillar uppmärksamheten och likt barn gillar de bebisspråket de tilltalas med av de fyra återstående repen – ”Vad modig du är!” säger de fyra repens herrar till husmuslimen, som ler åt den unika position hon fått. De blir den förlängda armen av de fyra återståendes agendor, fördomar och tankar. De blir alibis. De blir viktiga nickdockor när de fyra återstående repen behöver någon som kan ge eko för deras föreställningar.

Med extremisten kan dialog fungera, men med husmuslimen är det svårt. Extremisten har stark passion mot förtrycket men en förfärlig metodologi till förfogande att handskas med det. Extremisten vet vad hon förkastar, men ingen aning vad hon vill ersätta det med. Husmuslimen är däremot fastkedjad och högt upp i tornet. Hon bjuds nu in till TV-soffor, får vita vänner, blir klappad på, får pengar, får skriva böcker och bjuds in som expert på muslimer. Hon framställs som idealmuslimen – fast det är bara i kontrast till muslimen hon är idealet. Utan muslimen eller extremisten är hon själv muslimen och därmed är det en självbesegrande position hon intagit. Hon ger uttryck för att ”islam måste reformeras” men husmuslimen syns aldrig i muslimska sammanhang och har inte den gräsrotskontakt med muslimer som krävs för att dra sådana slutsatser. Det absurda är att en person som inte lever bland muslimer, inte umgås med muslimer, inte studerat islam, inte deltar på muslimska aktiviteter framställs som idealmuslimen. Husmuslimen är grisen som gal, katten som skall, musen som röt.

Husmuslimen och extremisten håller båda varsitt rep runt muslimens hals, men de i sin tur har varsitt koppel. Extremisten är en reaktion och inget annat. Hon har blivit nidbilden som de fyra resterande talat om. Husmuslimen är också kopplad men hon lever i skuggan av nidbilderna och stereotyperna av muslimen, ständigt i kamp för att tvätta bort muslimitet från sin kropp – ”Jag vill bara bli accepterad” eller ”Jag är inte som de andra”.

Men vem är muslimen? Och vilka är de återstående repen? Vad innebär det att vara muslim i sin helhet? I relation till omvärlden?

Muslimen är trött. Hon är trött på att fredagspredikan aldrig berör lösningar för de problem hennes trosfränder har. Hon är trött på att höra ännu en allmän påminnelse under fredagspredikan trots att en moské blivit attackerad, trots att en syster blivit bespottad, trots att den globala situationen är icke-vita till nackdel eller trots att media återigen ljuger om hennes tro. Hon vill ha problemformuleringar och hon vill ha lösningar. Hon är trött på falska fromhetsfraser som slängs runt utan någon uppbackning. Hon är trött på passionerade föreläsningar och tal av personer, eller demagoger, som samtidigt inte är redo att ta ledarskapet. Hon är trött på att se muslimska ledare leva bra liv medan den globala situationen för människor världen över ser ut som det gör.

Muslimen har börjat vakna.